Zettel

Where dead dinosaurs litter the streets

Poesin som en återvändsgränd, samtidigt som den är vår enda möjlighet. Det finns ingen programförklaring. Gryningsljuset slår rakt genom oss. Den förhoppning vi har är att morgondagen kommer att kunna bära våra kroppar med värdighet. Tills dess får vi hålla om våra barn och se dem genom natten.

Övergivna gator. Ogenomträngliga för oss själva.

Vi står i Walter Benjamins landskap. Resterna av världsutställningarna står nu som övergivna monument. Minnen av de löften som aldrig var menade för oss. Vi måste ta oss vidare, det är därför jag står här. Denna sajten är en samlingsbehållare för mina texter och utkast som faller utanför ramarna för de fysiska böcker jag skriver.

Roseanne Barr

Min första bil var döpt efter henne. Roseanne Barr. En Jeep Cherokee från 1976. Under den korta tid som jag ägde bilen var den nära att dö flera gånger. Det var precis att jag lyckades hindra den från att glida ut över ett stup uppe i bergen bortom Crested Butte. En gång höll motorn på att börja brinna då en lös slang gjorde så att bensin sprutade ut över det varma motorblocket. Ett truligt monster som slutligen dog på I-25 i Denver.

Det finns en skönhet som det har tagit mig många år att uppskatta. Inför en baseballmatch mellan San Diego Padres och Cincinnati Reds hade Roseanne Barr blivit ombedd att sjunga dem amerikanska nationalsången. Framförandet var katastrofalt. Hennes sång var skrikig, hetsig och när hon var klar tog hon sig i skrevet och spottade i marken. På inspelningen hör man tydliga burop från en ilsken publik. Episoden fick så pass mycket uppmärksamhet i media att dåvarande president George Bush gick ut offentligt och kallade framförandet för skamligt.

Sedan har det varit tyst om Roseanne Barr, i nästan i ett och ett halvt decennium. Hennes liv har tagit henne bort från strålkastarljuset och nu för tiden bor hon på en gård på Hawaii med sin make. Detta är i sig ingenting konstigt, ingenting är konstant, framför allt inte i det hårda medialandskap där Barr blev berömd under 1980-talet.

Men det är just på grund av denna tystnad som jag blev förvånad när jag snubblade över en längre artikel av Roseanne Barr för New York Magazine. Fram träder en åldrad men fortfarande arg kvinna. Det som slog mig, och även gläder mig, är att bakom det vansinne som är hennes eget finns även ett starkt klassmedvetande. En politisk medvetenhet som var drivande samtidigt som det artikulerade det motstånd som finns:

Hollywood hates labour, and hates shows about labour worse than any other thing. And that’s why you won’t be seeing another Roseanne anytime soon. Instead, all over the tube, you will find enterprising, overmedicated, painted-up, capitalist whores claiming to be housewives.

Det är först nu som jag får bättre förståelse för det där katastrofala framträdandet i San Diego, 1990. Det var inte så mycket en uppvisning av ett sammanbrott som det faktiskt i någon mening var en politisk handling. En handling som krävde mod och som kostade. Att som kvinna ställa sig upp och inte vörda det som man förväntas att buga inför, för att sedan hänge sig åt ett skrevtagande som inte hör till ens kön, allt under direktsändning, det kräver ett mod och en dumdristighet som få av oss besitter, men som vi alla borde högakta.

* * *

Mattias Jeschko-Edberg, Lund, augusti 2015.

En kortare text som troligtvis publiceras i den kommande artikelsamlingen Och en konung trädde in i mörkret på Hazard & Palm Bokförlag.

 

Stäng inlägg

The Ashes of Europe Calling

23:e december. Hur ser det ut när människors liv släpps från dunklet i skyn ned till marken? Jag tittar ut genom bilfönstret. Flygplan som svänger in från Atlanten, de glider ned mot alla de ljuspunkter som till slut skapar Köpenhamn. Taxibilen tar oss till hotellet, inte långt från där min styvmorfar växte upp. Det var sådana här tysta nätter som han satt och vaktade vid Kastrup som värnpliktig polis under andra världskriget.

Jag vill skrapa mitt språk så rent att det bara återstår helt genomskinliga, tunna och kristallhårda bokstäver. Allt annat ska ligga övergivet framför mina fötter.

Imorgon ska vi till ett av Europas yttersta områden. Flygplanet kommer dra ett streck över kartan. Teneriffa, Kanarieöarna. Ett kluster av semesterorter beläget utanför Afrikas västkust. En av de stängda inkörsportarna till ett Europa som aldrig återhämtat sig från revolutionen 1917. En geografisk chimär, ett politiskt landskap som hela tiden skälver av sin egen instabilitet. Grekland, Spanien, Storbritannien. Igår demonstrerade 16 000 människor i Kärrtorp mot den nazism som reellt attackerar demokratin igen. Konfronterade med en bred folklig mobilisering reagerade borgerlighetens vakthundar med att sluta upp bakom den vidsträckta  fascistiska palett som är kapitalets yttersta försvar.

Allt detta låter tragikomiskt, som ett eko av de barnskivor vi lyssnade på under 1970-talet.

Men när Svenska Dagbladet – i diskussionen kring alla de som stod där på idrottsplatsen – hävdar att Sverigedemokraterna inte är ett rasistiskt parti så måste vi vara ärliga. Sverigedemokraternas fascism ger den borgerliga minoritetsregeringen de mandat som behövs för att fortsätta den politiska omvälvningen till de besuttnas fördel. En populär anti-fascism hotar inte bara nazismen utan även det parlamentariskt svaga grepp borgerligheten har om den politiska makten.

I vinterkylan gör de sina val.

Det finns något obscent i allt detta. Över de arbetslösa, tiggarna, kropparna utanför Lampedusa. Att vi lägger ett glittrande filter över denna värld. Upplysta julgranar. Importerade fantasier som aldrig lämnat skuggan av Disneys vittnesmål om anti-amerikanska aktiviteter i 1947. Allt i ett försök att krama ut det sista ur ett ekonomiskt system som bevisligen inte tillgodoser alla människors behov. Själv sitter jag trött i ett hotellrum. Jag vill bara komma undan. Klockan är halv nio. Dags att sova.

[…]

24:e december. Moonlit silhouette, my eyes are rolling, rolling back in my head. Köpenhamns flygplats, Kastrup. Vi har en värld som sträcker sig från taxibilarna utanför, incheckningen och säkerhetskontrollerna i de enorma hallarna, till det glittrande universum av Hennessy, Marlboro, Ray-ban, Anthon Berg, Burberry, Carlsberg, Gucci, Dior, Martini, Glenfiddich och Chupa Chups. En Range Rover står uppställd under spotlights, på väggarna hänger levande ljusskyltar för Samsung, Aberdeen Asset. Vi går omkring som om detta vore Walter Benjamins arkader i efterdyningarna av Pariskommunen 1871.

Jag försöker att tänka på denna stund som den kvadrat som trängts ned i hörnet av Kazimir Malevitjs målning Vitt på svart / vit kvadrat. Som om vi alla vore en del av denna tavla som överlevde Stalins konsolidering av makten bara för att försnillas av en svensk slavist.

Fast istället sitter jag i en Airbus 320. Jag befinner mig i ett flöde av kroppar. Även idag kommer Europa att göra sitt yttersta för att stoppa båtarna från Nordafrikas kust, krigets Syrien. Samtidigt är det självklart att vi kan resa till en av kolonialismens bortglömda fläckar.

Inklämd mellan pensionärer och barnfamiljer försöker jag fördriva timmarna medan luftgroparna skakar våra liv. Jag tänker på att det var lite mer än tjugo år sedan jag reste till Gambia. Det var längs med samma flygrutt som nu. Chocken att som nittonåring ställas inför den helt öppna sexturismen. Det självgoda utnyttjandet. Taxichauffören i hotellrummet bredvid som tyckte att vi också kunde köpa en prostituerad. De tyska sextioåriga kvinnorna som grovhånglade med unga män ute på en restaurang. Men jag kommer också ihåg drömmarna. När vi satt på en liten bar och drack. Pojkarna som bara ville komma därifrån. De ville åka till Babylon. Med en juju som gjorde dem osynliga skulle de råna en bank utan att skada någon. De ville bara ha ett bättre liv. Ett år senare skakades landet av en militärkupp.

Framför mig på brickan ligger Mette Moestrups diktsamling Dö, lögn, dö. Raden Glasrevolvern ligger i fryspåsen är det som håller flygplanet uppe i luften på 10 000 meters höjd. Vi står stilla över Marocko. Under den klara himlen kan vi se öknen, Atlasbergen som reser sig likt en svart mur upp ur marken. Vägar dragna som blanka streck, ritade av en skakig och osäker hand. Det var här William S. Burroughs gömde sig för att dö, för att skriva Den nakna lunchen, men ändå lyckades överleva sig själv. Han blev till slut den gamle man som dog i Lawrence, Kansas, omgiven av sina katter.

Flygplanets högtalare skär genom våra öron. Extraerbjudanden om sprit, parfym, smink, klockor. Flygvärdinnorna drar vagnen genom flygkroppen, de försöker övertyga oss om att köpa ett nio-pack med läppstift. Mina trumhinnor börjar att tryckas inåt. Jag tittar ut genom fönstret tillsammans med min dotter och vi ser hur havet stiger upp mot oss.

[…]

25:e december. Vuxna människor som har diadem med renhorn och ett glas mousserande vin i handen. Det är morgon. Julmusik i hotellets högtalare. Ett mikroskopiskt universum baserad på förträngning och frosseri.

När vi satt på bussen som tog oss från flygplatsen till hotellet slogs jag av hur mycket som ändrats sen jag var på Teneriffa sist. Trettio år har förflutit. Motorvägar, köpcenter, hotell har växt fram ur den karga marken. När jag steg av planet på 1980-talet var Franco-regimen ännu så pass nära i tiden att man kunde röra den. Saker och ting har blivit bättre. Ljusare. Samtidigt lever vi i en instabil värld. I förra veckan röstade det spanska parlamentet fram en repressiv lagstiftning som reellt sett försvårar demonstrationer. Konfronterade med protester mot politikens misslyckande försöker politikerna att begränsa demokratins utrymme.

När jag nu sitter vid poolen med en utgåva av Ezra Pounds Cantos ser jag inget av detta.

Det som finns runt omkring mig är människor som sakta äter och dricker ihjäl sig. Många av dem märkta av gamla liv. Armétatueringar och ärr. Samtidigt sitter vi på ett hotell som efterliknar borgerligheten från början av 1900-talet. För ett kort tag tänker jag på att det är så här det måste ha sett ut, 1917, när arbetarna bröt upp dörrarna och satte sig vid de resturangbord de tidigare inte fått sitta vid. Men det här är inte rämnandet av den värld som måste överges. Det här är de sista skälvande försöken att hålla den vid liv.

På ett bord har någon lämnat kvar en brittisk dagstidning. Rasistiska artiklar om hur bulgariska och rumänska romer översvämmar England. Långa reportage om arbetsskygga bidragsfuskare. Ett helt uppslag som ägnas åt att rehabilitera tanken att det första världskriget var ett rättfärdigt och ärofyllt krig som förråtts av fega intellektuella. Ett upphöjande av den aristokrati som aldrig accepterat demokratin.

Förbi mig går en kvinna i en kort paljettklänning, kaninöron på huvudet och en drink i handen. Hon är på väg till middagsbuffén där kyparna väntar vid borden som täckts av nystrukna vita dukar. I taket hänger kristallkronorna som kommer lysa upp denna juldagskväll väster om Afrika.

[…]

26:e december. And ole T.E.H. he went to it, / With a lot of books from the library, / London Library, and a shell buried ‘em in a dug-out, / And the Library expressed its annoyance. / And a bullet hit him in the elbow / …. gone through the fellow in front of him, / And he read Kant in the hospital, in Wimbledon, / in the original, / And the hospital staff didn’t like it.

Ett barn blir knackat på axeln, vänder sig om och börjar storgråta. Bakom pojken stod en stor giraff och vinkade med huvudet lagt på sned. En reseledare försöker tillsammans med modern övertyga om att giraffen är snäll. Att den bara vill pojken väl. Giraffen tar ett försiktigt glädjeskutt för att rädda det som var en lugn frukost. Pojken börjar att gråta än mer.

Detta är en värld som jag inte kan greppa. Under dagen kommer man att ordna underhållning vid poolen. Till ljudet av musik kommer tio fulla turister ställa sig på mittsektionen. I illa åtsittande kläder, peruker, sombreros och sangria-glas i händerna kommer de att dansa i decembervärmen. Kvinnorna kommer försöka dansa utmanande för hotellpersonalen som står på knä framför dem och filmar. En bit bort, nere i poolen, leker barnen oförstående inför det som sker.

För att komma undan tar jag min dotter till en liten spelhall som ligger inklämd mellan en bar och en klädbutik precis utanför hotellet. Vi ställer oss vid ett flipperspel. Terminator 2 – Judgement Day. Jag vill visa henne en av de saker som gått förlorade. En av de kärlekar som formade mig.

När vi börjar spela inser jag att tiden ohjälpligt glider ur mina händer. Det som en gång fanns är bara ett vagt minne. Ljudet är så högt uppskruvat att det skär sig. Maskinen sväljer vartannat mynt. Flipprarna är inte spända. Hälften av bumprarna fungerar inte. Flipperspelet har antagligen inte underhållits på femton år. Men i den strida strömmen av turister fyller kabinetten ändå en funktion. Varje vecka kommer nya barn som lägger i en eller två euro. Mynt som sedan går förlorade. Ägarna vet om att ingen orkar ringa reparationsfirmans telefonnummer som står angivet på klistermärket vid myntinkastet. 

[…]

27:e december. Från utflyktsbussen tror jag mig se hotellet där bodde jag som barn. Det som en gång var ytterkanten av staden är nu helt kringbyggt. Omgivet av lägenheter, biltvättar, nattklubbar och trädsgårdscenter. Det är en märklig morgon som ställs framför oss. Bussen tar oss utåt. I utkanten av staden finns ett övergivet tivoli. HiperDinos gröna dinosaurie. En skylt som förkunnar att Jesus älskar oss. När bussen tar oss upp för kullarna ser vi det samhälle som turisterna på hotellet försöker förtränga. Liv sönderslitna av nästan 35 % arbetslöshet. Grafittimålningar i regndikena. Enorma bananodlingar. Ofärdiga husgrunder. Nästan helt död mark täckt med magra kaktusar. Utspridd bebyggelse på sluttningarna. Fattiga byar som knappt andas. Små barer som skyltar med en stor fatöl för en euro. Väckelsekyrkor i morgonsolen. Återförsäljare av naturmedel som förses med kunder av resebyråerna. En avsides bilskrot i det karga landskapet. Vi åker buss 194 upp för sluttningarna mot Teide. Den vulkan vars stora utbrott Kristoffer Columbus bevittnade 1492 när han lämnade ön Gomera för att korsa Atlanten.

När jag slutligen står i den tunna bergsluften och tittar ut över den enorma kratern så accepterar jag för mig själv att detta kommer bli en av de sista utposterna när utbrottet kommer. Denna återkommande fantasi om samhällets totala kollaps. Här – där USA i skydd av Francoregimen på 1960-talet spelade in den iscensatta månlandningen – kommer även bli den plats där de sista människorna håller stånd mot det oundvikliga.

Troligtvis kommer smittan till Teneriffa genom den södra flygplatsen. Sedan kommer den sprida sig längs med kusten. När cirkeln bokstavligen har slutits kommer hundratusentals zombier att börja ta sig upp för sluttningarna. De små byarna kommer inte kunna bjuda något motstånd. Till slut kommer det enda som finns kvar att vara det lilla turistcentret med en linbana upp till toppen av Teide. Jag ser på människorna runt omkring mig här i myllret av turistbussar. Den danska rockern med sin flickvän. Mannen som jag föreställer mig är John Goodman. Den tyska barnfamiljen. Det unga ryska paret. De spanska linbaneoperatörerna. Här där luften gör dem andfådda kommer de slåss för sina liv. De kommer försöka överleva på den mat som finns kvar i automaterna. I mitt inre ser jag hur ambulansföraren får panik, hur han försöker forcera natten med påslagna sirener. Hur han kraschar. I timmar kommer de andra höra sirenen och se ljuskäglorna som fortsätter tills bilbatteriet tar slut, långt efter att föraren förblött. Slutligen kommer de vandrande döda att ha tagit sig fram över stenlandskapet. Det enda man kommer kunna göra då är att retirera upp till toppen av berget, skåda ut över det massiva molntäcket som ligger likt en mjuk matta vid fötterna och invänta det bittra slutet.

[…]

28:e december. Hela dagen har molnen vällt ut över bergskammen, runnit ned för de branta sluttningarna. Mörka, regntunga, har de virvlat fram mot oss. I timmar har jag betraktat hur molnen skavts sönder mot klipporna, träden och husen tills ingenting finns kvar.

[…]

31:e december. Jag står vid de kapitel Ezra Pound skrev när han var tillfångatagen i Pisa. De förvirrade och antisemitiska kapitel som skrevs strax efter Salórepublikens kollaps. Allt förlorar sina konturer, skärpan försvinner. Jag slår ihop boken. New Directions, 1956. Köpt i Berkeley, jag kan fortfarande känna röklukten från den förre ägaren.

Den öppna balkongdörren släpper in ljudet från poolen. Jag hör Judy Garland sjunga. So, good morning, good morning. / Sunbeams will soon smile through. / Good morning, my darling to you.

Nya turister har kommit till hotellet. Det är en långsam vågrörelse som går genom huskropparna. Unga medelklassfamiljer. För att få stadga sträcker de sig tillbaka till 1950-talet. Det är mammorna som har hand om barnen. Männens vänskap är det som håller samman familjerna. De ser sina klagomål på servicen som självklara. Omgivningen finns till för dem och deras barn som en dag kommer att ärva sina positioner i klassamhället.

För dom finns inte kvinnan, hon som brände sig på jobbet men som nu står bakom bardisken för att hon inte har råd att inte stå till deras tjänst. Hotellets murar håller inte bara obehöriga ute, de håller även gästerna kvar. Det skapas en intern ekonomi som dränerar de omgivande byarna. De affärer och restauranger som finns utanför kan inte överleva. Att gå bortom hotellet är som att skaka om kalejdoskopets alla små bitar. Ner mot havet, precis bortom de gamla odlingsterasserna, finns ett permanent tältläger som inte syns från hotellets servering. På andra sidan ravinen finns ödetomter, halvfärdiga hus. Det är nu fem år sedan ekonomin kollapsade. Allt står på många sätt stilla. Jag kan se det som skulle bli ett tiovåningshotell men som nu är ett söndervittrande betongskelett i eftermiddagssolen. Frånvaron av politisk organisering är påtaglig. Mitt emot det lokala snabbköpet finns istället ett buddistiskt center inrymt på en obebyggd tomt. Bakom det som till det yttre ser ut som en lyxvilla, men som egentligen är ett avstannat bygge utan fönster, ser man spåren av illegala immigranter.

Nästan hundra år skiljer denna sista dag på året och bilden som ligger uppslagen på mitt skrivbord i Lund – bilden på de strejkande kyparna i Petrograd. Ett fotografi som togs under de trevande vårdagarna. Och det är här vi hittar skillnaden mot dagarna vi lever i nu. Kyparna krävde människovärde. De ville inte leva på nåder. De krävde då att dricks avskaffades. Något som idag ter sig som lika orealistiskt som att vi någonsin skulle kunna se något annat än denna otillräckliga borgerliga ekonomi som återigen skakar i sina konvulsioner.

Walter Benjamin hade rätt. Vår generations erfarenhet är att kapitalismen inte kommer dö en naturlig död.

* * *

Mattias Jeschko-Edberg, Lund, april 2014.

Novellen publicerades ursprungligen i Arbetaren, nr 15-16/2014.

 

Stäng inlägg

Färgspektrum

Klockan är 07.30, söndag morgon. Tåget har skjutits ut från Lunds centralstation. Vi färdas rakt genom ett kallt mörker. Det är som om tåget stod stilla och att någon annan drog kulisserna förbi oss. Ute på en helsvart åker kan vi plötsligt se en nybyggd fabrik. Helt upplyst som ett kvarglömt monument vilket precis restaurerats till sin forna glans. Imorgon kommer journalisterna att flockas. Det förunderliga fenomenet kommer diskuteras på TV. Sedan kommer det glömmas bort.

Allt detta är saker som jag skrivit om tidigare. Som en autist genomför jag samma rörelse om och om igen.

Jag brukar tänka på att varje sak egentligen lyses upp inifrån. Ljuset vi ser är det som slår genom höljet på de ting vi rör vid. Den gamla kvinnan bredvid mig, hennes kläder, tidningen hon håller i, allt det består av ljus. Även boken som ligger i min väska, Martin Heideggers Vara och tid. Tryckeriet har pressat ihop ljus till ett vackert mörkgrönt tygomslag. Sammanbrottets filosofi lever fortfarande. Det instabila Europa står alltid inför sin egen död.

Av någon anledning tänker jag på andra världskriget. När allt kollapsade våren 1945. De som kämpade de redan förlorade striderna. De som försökte fly till det som inte längre existerade. Barnen som mötte pansarvagnarna de där sista dagarna.

Vår värld är en serie sammanbrott som aldrig stabiliseras.

Och för att förstå denna komplicerade och instabila värld, från vilket punkt ska man då börja beskriva? Om vi tänker på Hannah Arendt, när hon dog i New York, vintern 1975 i skuggan av oljekrisen, är det där vi då ska börja och sedan följa trådarna bakåt? Eller ska vi börja när hon växte upp i Königsberg med en svårt syfilissjuk fader, de trevande åren innan första världskriget, och sedan skriva oss framåt? Eller blir det mer förståeligt om vi börjar med när hon under Weimarrepubliken studerade vid Marburgs universitet, då hon 18 år gammal förälskade sig i Martin Heidegger och sedan från denna specifika punkt jobba oss framåt och bakåt om vart annat?

Ska jag vara ärlig så vet jag inte. Jag har inget svar.

Just nu har förmiddagen trätt fram och vi åker genom ett regnmättat skogslandskap. Fläckar med snö. Det gamla bondesamhällets begravningsplats. Tåget förs mot Stockholm. Det är så tydligt, den centrifugalkraft som finns. Hur pengar och resurser flyttas inom mot hjärtat. Mitt i detta diskuterar man om det kungliga slottet ska målas om till den ursprungliga gula färgen. Prakten måste upprätthållas för att rättfärdiga det som sker.

Och det är så vi måste se på oss själva, Sverige, Europa. Ett söndrigt landskap med olika centrum som man kan dra linjer mellan. Där emellan finns bara tomrum. Runt om har man fyllt i gränserna, gjort dem solida. Människor bokstavligen krossas mot dem.

[…]

Stockholm är ett gravfält fyllt med monument över den makt som borde dött för länge sedan. Denna kväll ligger slottet omslutet av mörker. Det finns inget hopp för att det skall stormas, brännas ned. Lågorna skulle slå upp mot himlen. Istället får det sova ifred inatt. Imorgon kommer nya busslaster med turister för att beskåda hur hela vår världs färgspektrum korrumperas till att stödja den gamla makten.

[…]

Vi kastas in i världen. Kaotiskt, hänsynslöst. Vi kan gå tillbaka till linjen mellan Königsberg – Marburg – New York. Där finns en kontinuitet. Samtidigt finns det en instabilitet som aldrig någonsin vill släppa taget om ens kropp. Vi är alla människor som skär sönder fiktionen om nationer där familjerna står stilla i generation efter generation. Jag kan bara titta på min egen splittrade släkt som anpassat sig efter en värld de inte kunnat kontrollera. Min farmor och farfar som lämnade Västerbotten för att arbetet krävde det och hamnade i Halmstad. Den nyfödde sonen som fick skickas tillbaka till Västerbotten i två års tid. Min far som sedan flyttade till Skåne något år innan jag föddes. Min mors släkt som hänsynslöst formades av Europas krig. Österrike, Tjeckoslovakien, Ungern. Katoliker, ateister, en försvunnen gren som troligen gick förlorad i förintelsen. Det äldsta foto jag sett av något från min släkt föreställer antagligen den unge kavallerist som under första världskriget dränkte sig i Donau.

Det är en ny morgon. Språket har stelnat. Jag går tillbaka till att läsa Heidegger. Men omvärlden tränger sig på, känslan av att situationen är akut. Idag, i Sverige, blir lågstadiebarn undervisade efter managmentfilosofi. Tanken om demokrati är helt övergiven. Barnen ska välja om de är vinnare eller ej. Vi tar våra händer ifrån dem. Klass- och löneklyftor slår sönder den offentliga förvaltning som utgör en av det moderna samhällets grundbultar. En förvaltning fylld med hukande, aspirerande akademiker som gör vad som förväntas av dem. Viljan att fly undan klassamhällets botten gör att allting töms på sitt innehåll. Vi förväntas att le inför potemkinkulisserna.

Idag ska jag gå till Hedengrens. Bege mig längre in i poesin. Lars Norén, Homeros, Charles Olson. Jag måste hitta en väg framåt, genom detta. I någon mening har böckerna och skrivandet sedan länge ersatt alkoholen. Det är ett sätt att skjuta den omedelbara världen ifrån mig: att få respit från mig själv, mardrömmarna, från det hat jag ärvde från min mor. Att stänga av. Fast innerst inne vet jag att det är en återvändsgränd. Skrivandet i sig förändrar ingenting. Det har inte den funktionen. Borgerligheten har besatt de positioner de behöver. Det är min fulla övertygelse att vi lever i ett stagnerande samhälle som har gett upp hoppet om sig självt.

Frågan vi står inför är inte hur samhället ska ändras radikalt, utan hur vi ska överleva med värdighet givet den situation vi har nu. Hur lär vi våra barn att vara människor i ett samhälle som inte tillåter mänsklighet?

För där denna novell faktiskt blir verklig är när vi går genom Stockholm en tidig decembermorgon. Högt upp på gatlamporna hänger nya skyltar: “40 år på tronen. 40 år för Sverige.” Under dem finns gatsopare, städare, hemlösa. De försöker att röra sig så tyst som möjligt. Världen är inte deras, inte vår heller. Gatorna befolkas av levande döda. Zombies. Vår samtid är ett kaledioskop av alla de filmer som flimrat förbi i 24 bilder i sekunden: Dawn of the dead, 28 days later, Shock Waves, the Walking Dead. Allting är en långsam reträtt. De som vill överleva försöker att förskansa sig. När de tittar ut ser de skuggorna som hukar sig över de som precis har dött.

* * *

Mattias Jeschko-Edberg, Lund, februari 2014.

Novellen publicerades ursprungligen i Arbetaren, nr 5/2014.

 

Stäng inlägg

Brand New Lungs

Någonstans är detta vackert. En familj i höststormen. De står på ett fält som sakta fylls av kvällsmörkret. De begraver ett marsvin som dött under dagen. Barnen är ledsna men fokuserade, de bär sig själva med värdighet. Medan maken håller barnen i händerna ligger hon på knä och försöker hugga upp ett hål i marken med en hammare och skruvmejsel. Hårda slag som bänder loss de kalla grästuvorna. En förvaring för ett litet liv som slutat. När den sista jorden väl läggs tillbaka över lådan går de huttrande tillbaka till bilen som står en bit bort. När hon backar ut från parkeringsplatsen och kör iväg vänder barnen sig om och tittar på det stora trädet där de begravt marsvinet som de kommer att sakna.

 […]

Två dagar senare. En dockkyrkogård. Det är vad hon tänker på när tankarna börjar vandra iväg. Värmen från de andra pendlarnas kroppar skyddar henne mot kylan när tåget står stilla med öppna dörrar i Kävlinge. Pendlingens monotoni söver henne. För att hålla sig vaken tänker hon sig bort. Fantiserar. Hon tänker sig Galgberget i Halmstad. Eldröda löv som täcker marken. Tusentals dockor i öppna sarkofager, lagda under buskar. Barnens drömmar som lagts till rätta efter att de förlorats. En kyrkogård som en dag ska svämma över. Om hon går till den västra slänten av berget kan hon också se det övergivna flygfältet som en genomskinlig kullis. Flygflottiljen där hennes farfar en gång arbetade. Ljudet av en de Havilland Vampire som startar i gryningen. Strax till vänster låg huset där hennes pappa hade växt upp. Det är rivet nu. Gyllensvärdsgatan. Hon kommer håg hur hon själv gick omkring bland husen när hon var några år gammal. Känslan av att sitta i farmors knä och äta ett kokt ägg med kaviar.

Det hon vill mest när hon nu sitter på tåget och drömmer sig bort är att göra om dockorna på Galgberget. Sätta in lampor som ögon på dem. Lampor som lyser på natten. Hon vill gå omkring i det tysta mörkret, höra hur löven prasslar under hennes fötter. Placera dockorna, sätta dem upp, få dem till att leva igen. Vara omgiven av tusentals blå, röda och gula lysande små ögon. Hon vill ha en armé av enhörningar med laserögon som stirrar ned på människorna. Fantasin om dockorna handlar lika mycket om att lindra den ensamhet hon känner – trots familj och vänner – som för att rädda allt det som förloras när ännu ett nytt år avslutas. Dockorna och drömmarna som ligger där är lika mycket  hennes som barnens.

[…]

Kylan tränger nu in i kroppen. Den går inte längre att ignorera. När hon tittar ut genom fönstret kan hon se att det börjat regna. Dottern brukar säga att det regnar när molnen pussas. Det finns ingen logik bakom det. Bara ett barns sätt att försöka hantera en värld som det inte förstår. Men det är en tanke som får henne till att le. Ett landskap helt täckt av kärleksfulla moln som pussas. Ett regn skapat av ömhet och tillit som lägger sig över människorna som går där nere på marken. De som behöver det mest av alla.

Tåget står fortfarande stilla. Det finns bara tystnad i högtalarna. Hon vet inte om det är någon som kastat sig framför ett annat tåg eller om stoppet beror på den kollektivtrafik som håller på att kollapsa. Ett samhälle som vittrar sönder. Inte som en liknelse utan som reella sprickor i människors kroppar. Blod som rinner längs med armarna och droppar ned på golvet. En statsapparat som försöker att svälta ihjäl sig själv.

Tidiga morgnar som tränger sig in i de veckor och dagar som bildat en höst. Hon tänker på de stormar som lamslagit hela kollektivtrafiken. Tusentals människor som blivit strandsatta. Felaktig information. Ersättningsbussar som aldrig kommit. Inarbetad ledighet som fått tas ut för att det fysiskt var omöjligt att ta sig till jobbet. Ett samhälle som inte längre vet hur man organiserar sig. Ibland tänker hon på att vi redan tagit vårt sista andetag och nu sakta väntar på att dö. Det som behövs är helt nya lungor.

* * *

Mattias Jeschko-Edberg, Lund, januari 2014.

Novellen publicerades ursprungligen i Arbetaren, nr 4/2014.

 

Stäng inlägg

Glitter and gold

Detta är vad vi har.
En regngrå morgon i Malmö. Våt asfalt i ett helgöde industriområde. En dag som sakta börjar i mitten av oktober. Låt oss förstå vad det är som händer.

* * *

Två elefanter kramas utanför en byggnad. Om tio minuter börjar deras arbetspass. De tunga dräkterna gör att de rör sig långsamt. Nästan tafatt. Som om någonting fattades dem. De har överdimensionerade huvuden, stora magar, klumpiga fötter. Deras sikt och hörsel är begränsad så de står rakt emot varandra och gestikulerar med armarna. Det tar ett tag innan vi förstår. De verkar skämta, tar några försiktiga danssteg, sedan klappar de varandra ömsint. Nästan kärleksfullt.

När de ser att en praktikant kommer för att ställa upp ytterdörren, vänder elefanterna sig om och tittar ut över industriområdet. De tar djupa långsamma andetag. Detta är deras arbetsdag som nu börjar. I ren vidskepelse klappar båda elefanterna det röda dinosauriehuvudet som står vid ingången. Det är en rutin som skapar trygghet. Sedan går de in.

* * *

 Den gamla industrilokalen är nästan folktom. Som om den alltid varit det och skulle förbli så. En anställd bär ut från lagret och fyller på kyldisken. Ser till att det finns tillräckligt med muggar och servetter. En annan anställd inspekterar snabbt alla toaletter så att de är städade. Sedan stänger hon dörrarna medan den artificiella lukten av blommor hänger kvar. En sista snus innan hon ställer sig i kassan.

Utanför håller de första barnfamiljerna på att parkera sina bilar. När parkeringsplatserna tar slut kommer de stillastående metalldjuren sprida sig ut över industriområdet. Det är en stor tyst våg som inte drar sig tillbaka förren mörkret träder in igen. Under natten kommer asfalten ligga helt öppen för stjärnorna.

Fast inne på leklandet förbereder man sig nu in i det sista. När barnen till det första kalaset kommer in så sätter man på musik. Tonerna från en gammal amerikansk musikalfilm. En barnkör vars röster väller ut ur högtalarsystemet. En sprucken sång som fyller den tomma lokalen medan barnen från kalaset tittar sig förväntansfullt omkring.

En värld med plastpalmer. Dinosaurier som hänger i snören. Väggmålningar. Små rum där barnen äter hamburgare innan de springer ut för att leka. Star Wars och superhjälte-lampor på väggarna. En storm av barn tar sig fram. Små varelser vars ben och armar arbetar sig genom leklandet.

I utkanten av denna värld sitter trötta föräldrar. Medelålders människor som försöker överleva. En man klappar sin sambo, hennes underarmar är tatuerade, de är båda slitna av vaknätter. Väggmålningar av spindelmannen och Captain America vakar över dem när de lutar sig tillbaka i stolarna och blundar.

I ett hörn av den stora lokalen står en sammanbiten pojke. Maskinernas sken reflekteras i hans ögon. Ett svagt syntetiskt ljud hörs när ett nytt mynt läggs i. Pojken har sparat sin veckopeng i månader för att lära sig mästra Giga-maskinen. Tvåhundra kronor i mynt. Med stadig hand för han gripklon ner mot mjukisdjuren. Systematiskt lyfter han upp dem, plockar ut de små kropparna ur maskinen och lägger dem i en hög brevid sig. När han är klar kommer han dela ut djuren till de andra barnen på kalaset. Det viktiga var att lära sig hur maskinen funkade. Nu vet han.

* * *

En kvinnlig anställd gömmer sig på en av kundtoaletterna. Bara för att komma undan för ett litet tag så har hon gått och kissat. Med byxorna vid knäna och mobiltelefonen i handen så sittdansar hon till musiken från de små högtalarna: Do you enjoy the mess Im in? / The bill collectors are calling / But so is the liqour store, and it’s only half past three / For the first time I understand my old man / There’s no slippin’ when you’re all tied up

* * *

Om vi reser oss upp från allt detta och tittar ned på det som om det vore en karta ser vi alla delar som fogas ihop till den samtid vi har. Ifall vi utgår från de lekande barnen kan vi dra vårt finger längs med kartans linjer. Precis bortom den yttre ringvägen har vi Kvarnby folkhögskola som brändes ned. Röklukten har trängt ned i den fuktiga marken. Norrut – mot Burlöv – ligger flyktingförläggningen Mosippan som Andrzej Tichy skrev om. De gamla barackerna har äntligen försvunnit men barnen finns kvar när. Detta är staden där minnet av den stora husockupationen 1990 är ett nybyggt köpcenter som håller på att kollapsa. En stad där en moderat kommunalpolitiker rånade en bank för att sedan försöka skylla på Saddam Husseins säkerhetstjänst. Över hela Malmöområdet kan vi se lägenheter och radhus som säljs exekutivt. Priset vi får betala för en skuldbaserad ekonomi. Vi låtsas inte om detta. Vi har fortfarande en kommun som hoppas på att välståndet ska sippra ned från de rika.

Det finns inget magiskt med detta landskapet. Europas norra utmarker. Gamla slagfält, benknotor som sticker upp ur marken. Ernst-Hugo Järegård vakar över oss. Han säger det vi alla vet: “Så upptäcker man att pågen inte är klok. Det är en riktig byidiot. Va? Fy fan!” Människor som driver omkring, försöker hitta fotfäste. Imorgon kommer en ny reklamkampanj att startas, vi ska alla bli lyckliga. Detta är vad vi får.

* * *

Mattias Jeschko-Edberg, Lund, december 2013.

Novellen publicerades ursprungligen i Arbetaren, nr 49/2013.

 

Stäng inlägg

Tomma bilder – människan som konsument i vår samtid

Dagens datum är torsdagen den 26 september 2013. Jag ser det uppe i hörnet på den uppslagna dagstidningen. Svenska Dagbladets näringslivsdel. Den borgerliga regeringen har nu sålt det sista ägandet av Nordea för 21 miljarder. Sedan 2006 har man sammanlagt sålt statliga företag för 160 miljarder. Telia Sonera, OMX, Vin & Sprit, Vasakronan, Nordea, Arbetslivsresurs och Vectura är några namn. Lägg till andra delvisa försäljningar genom t ex avregleringarna av apoteksmarknaden och bilprovningen. I periferin av det politiska landskapet har borgerliga landsting och kommuner sålt av vårdcentraler och allmännyttor.

Detta är ett tyst sår som går rakt genom kroppen. Vi ser en medveten maktförskjutning från det gemensamma till det privata som går långt bortom den tid vi ser framför oss.

[…]

Ibland, vissa kalla kvällar när jag stiger av tåget från Helsingborg och går i ett kvällstomt Lund, tänker jag på hur jag en gång steg av tåget med min bror och gick genom höstkylan. Vi tog oss till en resturang – vars namn nu fallit i glömska – och drack varsin öl. Det var 1988, jag var 15 år gammal och vi hade varit i Göteborg över dagen och gått på Bok och biblioteksmässan.

Kommer inte ihåg så mycket av mässan. Vi tittade på serietidningar. Jag kommer dock ihåg tågfärden tillbaka. Att bara få sitta tyst och stilla, färdas genom mörkret. Några timmars andrum.

Det känns så avlägset. Inom ett halvår skulle jag hoppa av skolan. Jag var aldrig där, sena nätter när jag satt på banvallen och drack sprit, upptagen att hålla mig vid liv. Men då kunde jag gå till arbetsförmedlingen och få ett konkret jobberbjudande som laboratorieassistent på Åkerlund & Rausing inom ett vecka. Hade precis fyllt 16 och stod utan gymnasiebetyg. Det är så ett samhälle med 2% arbetslöshet ser ut. Det ter sig förunderligt nu. Som om det vore på låtsas.

[…]

Kultursidorna följer nu det kommersiella flödet. Det är en tydligt mönster. Det är de stora aktörernas marknadsföring som gör avtryck på kultursidorna. Inför årets Bok och biblioteksmässa i Göteborg recencerar till exempel Svenska Dagbladet antologin Skräpliv: Rumänska berättelser från Bonniers dotterförlag 2244.

Det var denna helsidesrecension som satte igång skrivandet av texten du läser nu.

Jag har själv hållit ett exempal av Skräpliv i min hand. En underbar utgåva. Jag kommer att köpa den tids nog. Jag känner mig själv så pass väl. Antologin är en vacker del av den rumänska litterära våg som sköljer över oss. Den våg som också är temat för årets Bok och biblioteksmässa i Göteborg.

Det finns många bra rumänska böcker publicerade på svenska. Mircea Cartarescu böcker i Panache-serien är det lysande exemplet. Men det finns många andra. Diktantologin Om jag inte får tala med någon nu från Bokförlaget Tranan är en av de vackraste och förunderligaste diktböckerna jag äger.

Det är mycket möjligt att det är så som Dan Shafran, direktör från Rumänska kulturinstitutet i Stockholm, säger i en kort intervju brevid recensionen av Skräpliv, att det är friheten efter murens fall som nu lett till en våg av rumänska författare. Det låter som ett rimligt argument. Men jag tror ändå att det är inte hela sanningen. Det vi missar är att friheten förklarar skrivandet – men det är inte tillräckligt – det är statliga rumänska pengar som kan förklara publiceringen i Sverige.

Både Skräpliv och Om jag inte får tala med någon nu är publicerade med hjälp av Rumänska statliga pengar. Och det sträcker sig längre än bara enskilda böcker.  Stödpengarna är en integrerad del av verksamheten hos vissa förlag. När Bonniers skapade 2244 var man helt öppen med att förutsättningen för detta var att det fanns pengar att tillgå.

[…]

Delvis finns det liknande stödpengar för svenska författare. Förlagen kan söka efterhandsstöd. Men det är ett stöd som i sin helhet minskat med en fjärdedel sedan 1980-talet. För svensk skönlitteratur har stödsumman halverats sedan 1975. Det finns nu allt för många förlag som inte längre ger ut okänd svensk kvalitetslitteratur. Antalet debutanter har minskat. De dörrar som finns hålls stängda. De ord som skulle kunna spela någon roll omsluts i tystnad.

Detta är en demokratisk fråga.

Vårt offentliga och publicerade skrivande – vårt i meningen den fragmenterade och disparata kropp av människor som bor i Sverige – är till allt för stora delar koncentrerat till en blandning av ängslig borgerlighet, skrivarskolor och litteraturstudenter. Skrivandet har reducerats till ett medel för att klättra upp till de kvarvarande smulor som trillat ned från matbordet.

Det jag måste poängtera är att jag inte pratar om mig själv. Jag överlever. Det som intresserar mig att i större grad få läsa om erfarenheter som skiljer sig. Som avviker. Tyvärr är det inte så just nu. Den logik som tillämpas av grindväktarna är att de som redan talar är de som får komma till tals.

Många av de författare som vi tar för givna nu hade aldrig släppts fram om de fått börja om från början idag. De hade inte känt rätt människor, inte varit tillräckligt mediala, deras debuter hade inte sålt tillräckligt, de hade varit för säregna. Idag hade de fått svälta ihjäl till förmån för en marknadsmässig bok som inte lämnar något avtryck i våra liv.

Skrivandet – det allvarligt menade skrivandet som ämnar att rämna samtiden – måste breddas. Vi måste ha en fragmenterad offentlighet som rör sig bortom det kapitalistiska idealet om människan som konsument. Vi måste ta oss själva på allvar, se oss som levande människor, medborgare i en motsägelsefull och komplex samtid.

Det kanske paradoxala är att lösningen inte främst handlar om författare. Kontrollen måste sträcka sig över alla produktionsmedel. Jag är övertygad om att publicera digitalt inte är tillräckligt. Skrivandet måste resultera i fysiska böcker som slår rakt genom våra liv. Det handlar om distribution och försäljning. Hur man når ut i en allt mer kommersialiserad offentlighet som är riggad till det koncentrerade kapitalets fördel.

Men det handlar också om förlag. Det finns några få förlag som gör rätt för sig. Förlag som är långsiktiga och fortfarande tror på bildning. Men de är är inte tillräckligt många. Vi kan inte undgå faktumet att det som behövs är nya förlag. Förlag som ser sin demokratiska roll. De gamla kommer inte att reformeras.

Det hoppet måste vi släppa.

* * *

 Mattias Jeschko-Edberg, Lund, december 2013

 

Stäng inlägg

Charles Reznikoff – att närma sig förintelsen genom poesi

En självklar ingång för denna essä hade varit att skriva om förintelsen, det systematiska och industriella mördandet av judar, homosexuella, romer, politiska fångar och Jehovas vittnen under andra världskriget. En annan ingång hade varit att skriva om Charles Reznikoff och hans, till det yttre, begränsade och stillsamma liv som poet i New York. En tredje ingång hade varit att sätta in Reznikoffs Förintelse i det litterära landskap som även utforskats av bland annat Charlotte Delbo, Peter Weiss, Nelly Sachs och Paul Celan.

Men dessa ingångar leder oss bara rakt fram till det som är uppenbart för oss. Vi ställs inför det självklara. Med det så går vi miste om de förunderligheter och bortglömda omständigheter som alltid är så viktiga för våra liv. Genom att gå den raka vägen så riskerar vi faktiskt, i alla fall bildligt talat, att gå vilse.

Så därför, just därför, kommer jag istället att försöka närma mig denna text från en helt annan riktning.

* * *

1969 erbjöd John Martin, förläggare på Black Sparrow Press, att betala 100 dollar i månaden till Charles Bukowski så att han skulle kunna säga upp sig från sitt arbete på postverket och börja skriva på heltid. Två år tidigare hade Martin börjat förlagets utgivning med att publicera två dikter av Bukowski och året därpå, 1968, gav han ut Bukowskis nionde diktsamling At Terror Street and Agony Way.

Att som en oerfaren förläggare erbjuda en då relativt okänd och alkoholiserad poet ett månatligt underhåll var ett stort risktagande som idag ter sig förunderligt. Även om Bukowski hade ett rykte inom undergroundscenen i Kalifornien så hade hans tidigare diktsamlingar inte sålt mycket. De föregående förläggarna hade tryckt diktsamlingarna i mellan 100 och 300 exemplar, men inget av förlagen hade lyckats sälja slut på dem.

Fast till John Martins egen förvåning sålde han snabbt slut på de 500 tryckta exemplaren av At Terror Street and Agony Way. Året därefter publicerade han Bukowskis nästa diktsamling, The Days Run Away Like Wild Horses Over The Hills, och även den sålde slut lika snabbt. Det var det ökade intresset för Bukowskis poesi, tillsammans med de ångestfyllda samtal som Bukowski brukade ringa till sin förläggare från sitt arbete på postverket, som gjorde att Martin gav ett erbjudande som fortfarande är lika viktigt som det kanske är bortglömt.

I december 1969 sade Bukowski upp sig från sitt jobb. I slutet av januari 1970 så ringde han upp John Martin och sa: “Den är klar.” Förvånat frågade Martin: “Vad är klart?” Bukowskis svar kom snabbt och självklart: “Min roman. Kom och hämta den.” Det var Post Office, som publicerades 1971. En roman som aldrig sålde speciellt mycket i USA men som grundlade Bukowskis författarskap i Europa.

Det finns en kontrast mellan Bukowskis rykte som en alkoholiserad och snuskig poet och det förlag som han var trofast mot resten av sitt liv. Black Sparrow Press var oerhört kvalitetsinriktat. De utgåvor man publicerade står fortfarande i en helt egen klass jämfört med de flesta andra förlag. Förlagets böcker hade en fantastisk tryckkvalitet samtidigt som man hade en vacker och konsekvent grafisk layout.

Förlaget lyfte även fram många andra författare. Under 1970-talet gav man till exempel ut flera titlar med Joyce Carol Oates. John Fante gavs uppmärksamhet och man räddade hans böcker från den glömska som drabbats hans författarskap. Black Sparrow Press publicerade även D.H. Lawrence, Edward Sanders, men också Wanda Coleman och Diane Wakoski.

Även om de andra författarna som publicerades av Black Sparrow Press självklart skall läsas i sin egen rätt, går det inte att kringgå det faktum att Charles Bukowskis författarskap, och då framför allt hans framgångar i Europa, var det som möjliggjorde förlagets inriktning mot kvalitetslitteratur. Vid slutet av 1980-talet hade Bukowskis böcker sålts i över två och en halv miljon exemplar i dåvarande Västtyskland. Bukowski erkände själv att han antagligen skulle sälja ännu mer ifall han gick till ett av de stora amerikanska förlagen, men valde utav lojalitet och vänskap att stanna med John Martin som hade hjälpt honom när han fortfarande var okänd.

Det är här vi står just nu. I ett litterärt landskap som sträcker sig från Los Angeles och en osäker, burdus och trasig före detta posttjänsteman. Buret av ett förlag, som trots sin oekonomiska idealism, i 35 års tid konsekvent försökte lyfta fram poesi som måste överleva. Fram till denna essä som nu rör sig kring ett diktverk vilket försöker att närma sig förintelsen. Det är en fragmenterad panoramabild, till delar osannolik. Men likväl är det så här det förhåller sig. Charles Reznikoff var en av de poeter som publicerades och stöttades av Black Sparrow Press.

* * *

Charles Reznikoff föddes 1894 i Brownsville, Brooklyn. Hans föräldrar, Nathan Reznikoff och Sarah Yetta hade emigrerat från Ryssland som en följd av de pogromer vilka utlöstes av mordet på tsar Alexander II 1881. Med sina två yngre syskon bodde familjen i Brooklyn under större delen av Reznikoffs uppväxt. Det var ingen privilegierad uppväxt. Tillsammans med en släkting, arbetade föräldrarna med hattillverkning i ett eget företag.

Trots föräldrarnas vädjan om att följa de jobb som kom av en akademisk examen, skulle Charles Reznikoff komma att fokusera på poesin, även om det inte fanns några ekonomiska förutsättningar för det. Han studerade juridik på New York University Law School, tog examen, men valde att inte arbeta som advokat. Istället började han arbeta som kontorsassistent i föräldrarnas företag.

1918 publicerade han själv sin första diktsamling, Rythms. Under de följande åren publicerade han ytterligare titlar, både poesi och dramatik. 1923 lämnade han sina föräldrars företag och fick ett underhåll, för att dryga ut detta började han jobba med annonsförsäljning på tidskriften The Menorah Journal. 1930 så brann hans föräldrars varulager ned och deras företag gick i konkurs. Utan något underhåll började Reznikoff att arbeta som skribent för Corpus Juris, ett juridiskt uppslagsverk. Samma år skulle han även gifta sig med Marie Syrkin.

Under större delen av deras äktenskap var Marie den som tjänade merparten av familjens inkomst. 1935 fick Reznikoff sparken som skribent, efter att företagets nya ledning bedömt honom vara en oproduktiv perfektionist. Mellan 1937 och 1939 arbetade han med att läsa manuskript i Hollywood. Detta var en av de få perioder av sitt liv då han levde utanför New York. Tidvis flyttade Marie bland annat till Massachusetts för att arbeta som lektor i engelska, medan Charles Reznikoff bodde kvar i New York. 1955 började han arbeta som redaktör för The Jewish Frontier och gjorde så fram tills sin pension.

Genom hela sitt liv så fortsatte Reznikoff att publicera böcker, ofta genom att bekosta det hela själv, ibland genom att helt enkelt trycka dem. Vissa titlar gavs ut av olika mindre förlag, bland annat Objectivist Press och New Directions. Men sammantaget var det inte ett författarskap som lyckades röra sig bortom en mindre krets. Även nu i efterhand kan det vara svårt att få ett grepp över Reznikoffs samlade publikationer. Vissa titlar återkommer flera gånger. Huvudtiteln By the Waters of Manhattan användes till tre stycken separata böcker. Testimony: The United States finns i tre olika utgåvor som skiljer sig i omfång, sedan finns det ytterligare två opublicerade versioner i manuskriptform.

I slutet av 1973 beslutade sig John Martin för att publicera Charles Reznikoffs samlade poesi på Black Sparrow Press, men även en roman, en korrespondanssamling och en essä om Reznikoff. Men framför allt så valde man att ge ut Förintelse, en bok som Reznikoff påbörjade så sent som 1971 och som publicerades 1975. Den konsekventa återutgivningen av Reznikoffs alla små och bortglömda poesiböcker var en handling som gjorde att vi fortfarande har tillgång till hans författarskap.

Den 22:e januari 1976 dog Charles Reznikoff av en hjärtattack. Enligt hans testamente fick det inte hållas några tal på hans begravning och han jordfästes i en enkel träkista.

På många sätt är Förintelse en lika förunderlig som självklar bok. Reznikoff var jude, många i hans omgivning var involverade i zionismen, han arbetade för två judiska tidningar, och skrev flera böcker om amerikanska judar och om judiska immigranter. Men samtidigt är Förintelse en bok som han ursprungligen aldrig ämnade att skriva. Tvärt om så undvek han aktivt att skriva om förintelsen trots att flera i hans omgivning uppmanade honom att göra det.

En explicit anledning som han gav var att de känslor som förintelsen hade skapat hos honom fanns inarbetade i de delar av Testimony: the United States som han redigerade på 1960-talet. Testimony: the United States består av referat från amerikanska domstolsdokument från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Denna recitativa diktsamling, som i sin slutgiltiga utgåva spänner över två volymer och 600 sidor, är vad Reznikoff själv kallade för sin nedteckning utav “man’s inhumanity against man”.

Men när Reznikoff närmade sig 80 år så ändrade han sig och påbörjade att skriva Förintelse. De specifika anledningarna är fortfarande inte kända. Jämfört med de decennier som det tog att arbeta fram Testimony: the United States, gick arbetet med Förintelse snabbt, ungefär fyra år. Sammanlagt finns det tre distinkta versioner av manuset som totalt upptar över 1000 sidor. I sin ursprungliga publicerade version är Förintelse 111 sidor.

Oavsett de oerhörda kvalitéer som Förintelse faktiskt har, är det även en problematisk bok. Jämfört med Testimony: the United States så märks det att Förintelse skrevs under en begränsad tidsrymd och att Reznikoff var närmare 80 år gammal. Vissa avsnitt saknar den klarhet och förståelse som annars är så utmärkande för Reznikoffs recitativa poesi. Sedan baseras Förintelse på rättegångsdokument som till en väldigt mycket högre grad innehåller översatta vittnesmål än de amerikanska dokument som låg till grund för Testimony: the United States. Med det så inträder oundvikligen språkliga glidningar i Förintelse. Oftast är det endast smärre begreppsförvirringar, framför allt när det gäller militära termer, men ibland finns det en oklarhet som står i vägen för läsandet.

Den första utgåvan av Förintelse gavs ut 1975 av Black Sparrow Press. Men även om diktsamlingen av många ansågs vara ett väldigt starkt litterärt verk som berörde förintelsen, så tog det många år innan Förintelse gavs ut igen. Detta trots att flera av Reznikoffs andra titlar fortsatte att tryckas. I sitt förord till Selected Letters of Charles Reznikoff 1917-1976, från 1997, skriver Milton Hindus – en amerikansk författare och akademiker – om hur chockad han blev när han insåg att Förintelse inte längre gick att få tag på. Det var den bok av Reznikoff som han minst förväntade sig skulle försvinna ur tryck. Det var inte förrän 2007 som Black Sparrow Books, det förlag som tog över efter att John Martin gick i pension, gav ut en ny utgåva av Förintelse.

* * *

Den fråga som vi nu står inför, framför allt med tanke på de faktiska invändningar som finns, är varför vi idag ska läsa Förintelse? Det är drygt 65 år sedan de sista koncentrationslägrena befriades under våren 1945. Det finns tusentals böcker, romaner, ögonvittnesskildringar och akademiska verk som behandlar denna mörka del av Europas historia. Så varför ska vi gå tillbaka till ett diktverk som är 35 år gammalt? En bok som på det stora hela är bortglömd och som skrevs av en amerikan som inte personligen drabbades av förintelsen och som faktiskt aldrig reste utanför sitt lands gränser. Den antisemitism, även våldsam sådan, som Reznikoff kom i kontakt med, var den inhemska amerikanska antisemitism som var vanlig i början av 1900-talet, inte den europeiska antisemitism som utgjorde grunden för förintelsen. I jämförelse med andra författare och poeter fanns det de som befann sig närmare lidandet och som därför stod i en bättre position att skriva om det.

Det motsägelsefulla svar som jag skall försöka ringa in är att vi bör läsa Förintelse, inte primärt för att den handlar om förintelsen, utan för att det är en koncentrerad beskrivning av vad människor kan göra mot varandra. Det är en beskrivning som tar avstamp från förintelsen, men som inte begränsar sig till den. Reznikoff utgick från rättegångsdokument och vittnesmål, men samtidigt ändrade han perspektivet från första till tredjeperson. Alla människor är anonymiserade. Allt som ansågs vara onödigt skalades bort. Det som fick stå kvar var det nakna och mänskliga våldet.

För Förintelse är en oerhört våldsam bok. Mitt eget översättningsarbete har gått långsamt. Ofta har jag varit tvungen att lägga ned min penna eftersom jag blev fysiskt illamående. Men det är just detta som gör att vi bör läsa Förintelse idag. En viktig aspekt av Förintelse är att verket, som poeten Michael Heller uttryckte det: “kräver ett svar men dikterar inte det.” I texten skapas ett moraliskt krav på oss som läsare att vi måste reagera, men att det svar som krävs förblir oartikulerat.

Det är en diktsamling som kräver att vi inte vänder oss om inför de scener som spelas upp. Det är ett moraliskt krav som ställs på oss som människor, ett krav som vi instinktivt försöker att undvika. Detta är förståeligt, men det är också därför vi måste gå emot oss själva och fortsätta att läsa. Detta motstånd riktades även mot Testimony: the United States, den diktsamling som befinner sig i samma mörka poetiska landskap som Förintelse. När kritiker reagerade på den svarta tyngd som fanns samlad i poesin, svarade Reznikoff helt enkelt att han inte uppfann världen, men att han kände den.

Samtidigt måste Förintelse också läsas som ett litterärt verk. I skuggan av de dokumenterade ögonvittnesskildringarna och fotografierna av de abnorma likhögarna så kan detta verka vara kontroversiellt, kanske till och med respektlöst. Framför allt med tanke på att Förintelse grundar sig på reella vittnesmål. Men det vi måste hålla i åtanke är att diktsamlingen går bortom att vara en sammanställning av det hopsamlande materialet. Med det så skapas en litterär dimension. Genom att skala bort har Reznikoff tagit fram den speciella ton som ger Förintelse dess karaktär. Hade han inte lyckats med detta, och det är en gärning som inte skall underskattas, hade vi inte haft något behov av att läsa Förintelse. Då hade det räckt med att vi höll oss till källmaterialet från Nürnberg- och Eichmannrättegångarna.

Denna poetiska förflyttning av fakta till en punkt bortom det uppenbara är avgörande för Förintelse som verk. Men det är absolut inget okontroversiellt grepp som Reznikoff tar. I sin essä ‘Det avgörande ögonblicket’ invänder Paul Auster mot Reznikoffs poesi:

“Förintelsen, som är just det ovetbara, det otänkbara, fordrar en behandling som går bortom fakta för att den skall bli begriplig för oss – om en sådan sak nu är möjlig.”

Austers kritik utgår från premissen att det systematiska mördandet i sig är så bortom vår fattningsförmåga att Reznikoffs sparsmakade behandling av grundmaterialet därför inte är tillräcklig. Oavsett hur mycket respekt jag har för Austers argument så är det felaktigt på två punkter.

För det första så tillskriver det förintelsen som historisk händelse en metafysisk status som inte är berättigad. Mänskliga handlingar är och kommer alltid att förbli mänskliga, och i därmed någon mening förståeliga. För det andra så försöker Reznikoff inte få oss till att förstå så mycket som han försöker att få oss till att reagera på våldet. Det är en viktig distinktion

Vad som ytterst står på spel här är språkets kraft – kan språket tvinga oss till att förstå, tvinga oss till handling? Mitt argument är att det att det som gör Förintelse viktig för oss är att texten fungerar som ett indirekt men produktivt svar på den filosofiska problematik som Ludwig Wittgenstein skissade upp i ‘A Lecture on Ethics’. Detta kan te sig som en osannolik sammankoppling, men jag vill likväl hävda att den är väldigt rimlig.

Den 17:e november 1929 höll Ludwig Wittgenstein en föreläsning om Etik hos Heretics Society i Cambridge. Föreningen hade en allmän publik utan specialisering i akademisk filosofi. Det var en kort föreläsning som endast utgör 8 utav de 20 000 sidor manuskript som Wittgenstein efterlämnade när han dog 1951. Men samtidigt är det 8 sidor som på ett väldigt koncist sätt summerar hans pessimism gentemot språk och metafysik.

Det Wittgenstein försökte göra i sin föreläsning var att skissa en bild av de begränsningar som vårt språk har. Enligt Wittgenstein har språket inga problem att beskriva empiriska fakta. Fast fakta beskriver bara fakta, de leder oss ingenstans. Fakta tvingar oss inte nödvändigtvis till handling, de bara står där i världen bredvid oss. Det som skulle kunna tvinga oss till handling är Etiken, de absoluta värdeutsagorna. Men för Wittgenstein består Etiskt och religiöst språk av liknelser. Fast det är tomma liknelser och när man tar bort liknelserna finns det ingenting bakom dem. Platons idévärld var en fantasi. Med vetskapen om att liknelserna smälter bort när vi rör vid dem, kan vi omöjligen nå fram till det som förhoppningsvis skulle tvingat oss göra det goda.

Att försöka nå det absoluta, det som skulle kunna diktera en reaktion, är enligt Wittgenstein att försöka nå bortom språket. Detta är ett försök som han respekterade djupt men som han samtidigt ansåg vara fullkomligt meningslöst. Att försöka gå bortom språkets gränser är att försöka göra det omöjliga. Oavsett om vi vill erkänna det eller ej så är vi fångade i ett otillräckligt och impotent språk.

Det är sett i ljuset av denna språkliga begränsning som vi kan se den verkliga styrkan i Förintelse. Genom att kondensera våldet, morden och övergreppen så lyckas Reznikoff att röra sig bortom det rena faktaspråket. Han går inte bortom språket helt, han gör inte det omöjliga, men han rör sig i rätt riktning. Även om inget svar dikteras – dikten formeras inte till en Etik, så blir kravet på reaktion desto starkare. Det som Reznikoff lyckas med är att undvika den futila återvändsgränd där man stångar huvudet blodigt mot språkets gränser, samtidigt som han formerar en poesi som kompenserar de brister som finns i faktaspråket.

Det som vi måste vara på det klara över är att denna metodik inte är någon automatisk lösning på den språkliga impotens som Wittgenstein beskrev i sin föreläsning. Det hade varit att överskatta den inneboende kraften hos poesin. Istället så är det så att den recitativa poesin ibland, med visst material och med ett existerande behov av synliggörande, fungerar ytterst bra. Men den formulerar inte, och kommer aldrig att kunna formulera, svaret på vad som bör göras. Vi kommer ändå att stå inför en tomhet och en osäkerhet som vi inte kan undanröja.

Möjligtvis är det så att vårt sökande efter ett svar är en av många återvändsgränder som vi själva lett oss in i. Detta är att säga att problemet inte är språkets impotens utan våra förhoppningar om att språket skall vara något annat än vad det är. Istället är det viktigaste, det som befriar oss, artikulerandet i sig. I någon mån är detta att ge Sigmund Freud och psykoanalysen rätt. För att bearbeta och överkomma trauman måste vi formulera dem. Men det är även att lyssna på Hannah Arendt. Det är inte förrän något formuleras i den offentliga sfären som det i en politisk mening börjar att existera. Med denna artikulering öppnas det ändock upp en liten men viktig möjlighet för någon form av lösning. Oavsett hur avlägsen den kan verka vara.

* * *

Mattias Jeschko-Edberg, november 2013

Denna essä skrevs ursprungligen till den översättning av Förintelse som var planerad för Hazard & Palm Bokförlag till hösten 2011. När Hazard & Palm Bokförlag valde att ta uppehåll förföll rättigheterna. I över ett års tid försökte jag att övertyga andra förlag utan att lyckas. Förintelse refuserades av varenda större etablerat förlag. Till slut hittade rättigheterna dock ett hem hos Ramús Förlag som gav ut diktsamlingen hösten 2013 i en översättning av Ulf Karl Olov Nilsson som tidigare översatt delar av Vittnesmål för Förlaget Attåt, 2009. Oberoende av varandra hade vi försökt rädda denna viktiga diktsamling från glömskan.

Fotogafiet som illustrerar denna essä togs av Abraham Revett vid en uppläsning av Förintelse i Reznikoffs hem några månader innan hans död. Fler fotografier kan ses här och delar av inspelningen kan laddas ned här

Källor:

– Auster, Paul, 1995: Hungerns konst, Tidens Förlag
– Ciotti, Paul, 22 mars, 1987: ‘Bukowski’, Los Angeles Times.
– Dougherty, Jay, 1987: ‘An Interview with Charles Bukowski’.
– Hindus, Milton, 1977: Charles Reznikoff: A Critical Essay, Black Sparrow Press.
– Hindus, Milton, 1997: Selected Letters of Charles Reznikoff 1917-1976, Black Sparrow Press.
– Reznikoff, Charles, 2007: Holocaust, Black Sparrow Books.
– Reznikoff, Charles, 2005: The Poems of Charles Reznikoff 1918-1975, Black Sparrow Books.
– Wittgenstein, Ludwig, 1993: Philosophical Occasions 1912–1951, Hackett Publishing Company.

 

Stäng inlägg

Flava in Ya Ear: om nihilism

Låt oss se detta som en omtagning, ett nytt försök, ett av många. Under de senaste 15 åren är detta ett område jag rört mig mot och lämnat, bara för att sedan återvända. Varje gång jag står där håller jag de olika pusselbitarna i mina händer. Arrangerar bitarna i olika mönster tills jag ger upp, skakar på huvudet och backar därifrån.

Vi har Hassan i Sabbah, mannen som styrde assassininerna i nordvästra Persien på 1100-talet. Vi har William S. Burroughs, herionberoende och vapenbesatt författare. Vi har Ludwig Wittgenstein, filosof och son till europas rikaste industrimagnat vid förra sekelskiftet. Vi har Slavoj Zizek, en tjock läspande neurotisk sociolog. Men vi har oss själva och vår rädsla för att överge gud.

Detta är nihilismens landskap.

Låt mig förklara mig själv: nihilism är det spöke som jagar den västerländska filosofiska idétraditionen. Från Platon fram till våra dagar ser vi försök, om och om igen, försök stävja den annalkande kollapsen. Man försöker hålla ihop värdesystemet med sina bara händer. Nihilismen som hot är bäst uttryckt i det citat som ofta tillskrivs Hassan i Sabbah: “Ingenting är sant – allt är tillåtet.

Idéhistoriskt tar nihilismen sin början kring Jacobis kritik av Kant, för att sedan synas hos de ryska nihilisterna, till slut får nihilismen sin moderna form hos Nietzsche. Fast saker är också mer komplicerade än så. Samtidigt som nihilism aldrig finns bortom oss – den befinner sig i strikt den mänskliga sfären – är det ett begrepp går bortom den uppräknande och katalogiserande idéhistorien. Rädslan för guds död är en del av vårt symboliska och grammatiska universum.

Sedan modernismens inträde har detta blivit mer komplicerat. Vi säger oss vilja döda gud, det ingår i den dogm vi säger oss bekänna till – men samtidigt fortsätter vi att freda oss från den annalkande nihilismen. Det är som om vi inte vill erkänna det som vi säger oss vilja ha. Som Zizek säger i Looking Awry “[…] keep cool–Dad’s dead, okay, it’s cool, no cause for exitement.”

[…]

Det vi måste vara på det klara om är att detta inte handlar om universalism, en position som alla berörda kan acceptera. Det jag försöker skriva om berör de av oss som vill överge hoppet, släppa taget och försöka leva ändå. I frågan om guds död finns det ingen filosofisk mellanposition som kan släta över de avgrundsdjupa skillnader som finns. Den jämkningen av åsikter får vi lämna vi åt den politiska sfären.

Det som intresserar mig är att formulera min egen position

En av de för mig mest sympatiska beskrivningarna av det moderna filosofiska projektet är Simon Critchelys beskrivning i början av Very Little … Almost Nothing. Där skriver han: “Where does philosophy begin? It begins, I believe in an experience of disappointment, that is both religious and political.”

Därifrån drar Critchley en gräns kring filosofi och definierar den som ateism kopplad till modernismens förstörelse av vad jag skulle kalla för religionens symboliska universum. Det är utifrån detta kollapsande landskapet som vi skall ta oss framåt.

Det vi måste vara ärliga om är att Critchley har fel i den empiriska beskrivningen, han projicerar. Det har alltid funnits en multitud av filosofier, motstridiga strömningar som inte velat erkänna varandras existens. Samtidigt håller jag med Critchley att det är dit vi ska gå. Vi som tvivlar. Det är i detta landskap som vår filosofi skall överleva.

[…]

Fast vi måste också erkänna: vår värld accepterade aldrig riktigt modernismen, vi vågade inte lämna tanken om den prefabricerade världen. Eller för att uttrycka oss på ett annat sätt: vi tog Nietzche på allvar när han hade fel – gud dog aldrig. Vi slutade kanske prata om honom. Fast han genomlevde västfrontens skyttegravar, Auschwits-Birkenau, Hiroshima och fram till våra dagar.

[…]

Wittgenstein är en av de pusselbitar vi behöver. Ledtrådarna finns där bland hans massiva kropp av opublicerade texter. Vi ser dem bland annat i hans anteckningar från första världskriget: att om gud är den enda säkra vägen till lycka måste vi fråga oss hur man lever ett fullständigt liv utan lycka.

Om religion är att försöka gå bortom språket är Wittgenstein det ärliga försöket att leva i en tom värld där språket inte är något annat än desperata läten och tecken som vi grundlöst hoppas att någon annan skall förstå.

Det som står på spel är vad som händer när vi säger högt: jag vill leva utan minnet av gud. Vad händer om ingenting är sant längre? För William S Burroughs var detta löftet om befrielse. Han tog Hassan I Sabbah bokstavligen. Allt kommer att bli tillåtet. För många andra är det just detta som är mardrömmen.

Men jag tvivlar båda positionerna. Vi lever fortfarande med varandra.

För Wittgenstein var det inte ens lönt att ställa frågan. Saker är som dom är. Det kan vara beundransvärt att försöka gå bortom språket. Men det är fortfarande lönlöst. Vi kommer inte att lyckas. Det är det som är den fundamentala poängen i hans föreläsning om Etik.

[…]

Låt oss närma oss detta kluster av frågor från en annan riktning. Vad händer om vi säger att nihilism inte så mycket är ett hot som att rädslan för nihilism är ett försvar. Ett försvar av gud, ett försvar av Platon.

Att ytterst handlar det om viljan till makt.

Om försvaret gentemot nihilism är uttryck för viljan till makt, är nihilism i den politiska sfären det demokratiska fragmenterandet av makt. Viljan att nå bortom språket är frestande eftersom det dödar den tålamodsprövande politiska dialogen. Diskussionen kortsluts och man står med ett ovedersagligt vapen i sin hand. Nihilismens tvivel vägrar acceptera det vapnet.

Det är kanske så vi måste förstå viljan till att gå bortom språket. Inte som ett sätt att nå fast mark, utan som ett sätt att få makt över andra.

[…]

Frågan uppstår om det inte finns något tragiskt att gräva upp femton år gamla mentala anteckningar, som om de var relevanta nu, som om vi inte rört oss framåt under den tiden? Krasst sett har vi inte det. Sverige har gått tillbaka, moderniteten är mindre accepterad nu. Vi kunde se en föraning med Göran Persson. Men nu tio år sedare står vi i ett politiskt landskap där alla kategorier håller på att förstelna. Det politiska samtalet håller på att dö ut. Nihilismen och tvivlet håller på att motas bort.

Vi måste börja ta tag i de här frågorna igen.

* * *

Mattias Jeschko-Edberg, Lund, oktober 2013

Bilden är gjord av Laura Oldfield Ford

 

Stäng inlägg

Medan snön kväver oss

Göteborgs centralstation.

Vintern står runt de människor
som sakta rör sig på perrongerna
inuti vänthallen
ut mot den stad
som kommer att ta emot dem.

Strålarna från ljusskyltarna tränger genom människorna
lyser upp dem inifrån,
kvinnan som står och väntar på sin beställning
kastar ut ett klart grönt ljus
vilket slår emot de som sitter bakom henne.

En ensam man stapplar omkring, sjungandes
ibland stannar han upp
frågar med en finlandssvenska
som präglats av åren i Göteborg
om det är någon som har lite växel till en hemlös man,
med grova och tacksamma händer
tar han emot de mynt han får.page19image1144 page19image1304 page19image1464 page19image1624

När mannen långsamt går därifrån
hasar byxorna ned till knäna
hans inre blottas, den sorg han bär med sig,
de runt omkring honom viker undan
tittar otåligt på skärmarna
för att se om deras tåg försenats,
idag kväver snön
allt det som vi bygger
för att mota bort vår egen dödlighet.

En somalisk man går med sin rullator
genom de automatiska skjutdörrarna,
hans långa och seniga kropp
skyddas av en grå trenchcoat
och en uppdragen huvtröja,
när dörren öppnas
flödar det uppvärmda ljuset ut över perrongerna
och sedan ned mot den bangård
som döljs av mörkret och snöröken.

Tålmodigt tar mannen sig fram mot regionaltåget,
Falköping, Skövde, med avgång 16:27.

* * *

Mattias Jeschko-Edberg, Lund, oktober 2013

Dikten är en del av Eldträd tidig morgon som ges ut på Celanders Förlag

 

Stäng inlägg

Better Get Hit in Yo’ Soul

Ljudet från kontrabasens strängar perforerade den kyliga morgonluften. Efter ett tag började trumpeten att ljuda, följd av trummorna och trombonen. Pianisten spelade koncentrerat på det slitna pianot. Sammanlagt var de tio människor som stod och spelade på den lilla kullen som omgavs av en mjölkvit morgondimma. De stod vid ruinerna av en utbombad radiostation från tiden för den Sovjetiska ockupationen. Bråte låg runtomkring de söndervittrande väggarna och växtlighet hade sakta börjat maskera att där en gång funnits ett hus.

Gruppen arbetade frenetiskt med sina instrument för att hålla rädslan borta. Allt eftersom spelandet fortsatte och värmen började krypa fram, rann svettdroppar ned för deras pannor. När någon av dem tog en paus med sitt instrument fortsatte de att klappa med händerna eller att skrika uppmuntrande för att hålla tempot uppe.

Runt omkring sig kunde de se Afghanistans majestätiska natur. Bergen tornade upp sig över de gröna dalarna som innehöll små byar längs de söndersprängda grusvägarna. Uppe på kullarna kunde fåraherdar höra deras musik medan djur betade och helikoptrar transporterade soldater mellan de olika militärbaserna. På avstånd kunde de se vackert rosa vallmofält som gav bönder inkomst och som försåg världen med en stor del av dess heroin.

Med hjälp av tonerna från instrumenten försökte de ingjuta mod i sig själva. De försökte hålla kvar förhoppningen om att ifall de träffades av en kula, skulle den träffa själen. De fruktade vad man kallade förgiftade kulor, vilka var vanliga i ett land översköljt med vapen från årtionden av krig. De visste allihop att den knappt mer än fem och en halv millimeter tjocka kulan hade en liten luftficka under den stålbeklädda nosen som gjorde att kulan började tumla runt sin egen axel när den träffade en människa. Väl inne i kroppen slet den itu muskler och inälvor. Den förgiftade kulan skulle sedan försvinna ut ur kroppen för att låta den träffade dö en lång och plågsam död i den tunna bergsluften.

Tanken var att om kulan träffade själen, skulle de överleva. Kulan kunde trasa sönder inälvorna på en människa, men den kunde inte trasa sönder dess själ. Om kulan träffade den oförstörbara själen skulle de kunna leva ännu en dag och få se nästa gryning.

Musiken var ett sätt att besvärja sig själva. Det var ett uttryck för deras desperation och vilja att överleva. Så länge tonerna flödade ut över det vackra landskapet kunde de förtränga vetskapen om att de egentligen redan hade gett upp. Alla tittade ned på den dammiga marken, för om deras blickar möttes skulle de behöva erkänna för varandra att det inte fanns någon anledning till att spela. De fortsatte spela trots att de borde ha slutat för länge sedan.

Medan människorna spelade för att hålla illusionen levande, tänkte de på sina liv och hur de hade levt dem. De tänkte på sina närstående som de inte hade träffat på många år. Olika omständigheter hade separerat dem och vissheten om att de aldrig skulle få återse dem gjorde ont. De tänkte på hur de mot sin vilja kastats in i en värld som de inte kunde påverka i någon större utsträckning. En likgiltig värld som ändå alltid hade präglat deras liv. När musiken tystnade, och det skulle den komma att göra förr eller senare, skulle allt vara över, men världen skulle också fortsätta i samma bana mot deras vilja.

På avstånd kunde de se hur en grupp milissoldater närmade sig dem. Det var en samling män som bar på ett hopplock av uniformsdelar och vapen. Uppsamlade rester av mänsklig uppfinningsrikedom. Soldaterna åkte i en gammal sliten Nissan-pickup med en kulspruta monterad på flaket. En technical. Pipan svepte sakta över landskapet medan skytten läste av omgivningen. Ju närmare soldaterna kom desto mer intensiv blev deras musik. Basisten började frenetiskt att stampa takten i marken. För varje gång som den sandalbeklädda foten träffade jorden bildades det ett litet dammoln.

Samtidigt som de alla koncentrerade sig frenetiskt för att hålla takten, såg de hur deras övergivenhet närmade sig. Ju närmare den kom desto starkare hoppades dom på att de trots allt skulle träffas i själen.

* * *

Mattias Jeschko-Edberg, Lund, oktober 2013

Detta var den avslutande novellen i Goplana. Ursprunget till texten var helt enkelt att jag försökte göra något konkret av den Charles Mingus-låt som då hade fastnat i mitt huvud.

 

Stäng inlägg

Load more posts...

För kontakt

Mattias Jeschko-Edberg

Jag föddes 1973 i Lund. Uppväxt i Hjärup har jag sedan bott i Colorado, Umeå, England och Hörby, för att till slut flytta tillbaka till Lund där jag nu bor. Med en splittrad bakgrund som sträcker sig mellan Västerbotten och det gamla Centraleuropa försöker jag att greppa en komplex och motstridig samtid. De första manusen skrevs på mitten av 90-talet. Efter att ha publicerat litteraturkritik och poesi för bland annat Tidningen Kulturen och Nya Svarta Fanor – men framför allt på Fragment – debuterade jag med novellsamlingen Goplana på Hazard & Palm Förlag 2010. Med Eldträd tidig morgon har jag fört tillbaka skrivandet  till startpunkten för mitt författarskap: lyriken. För tillfället skissar jag på en fackprosabok som har arbetsnamnet I väntan på den demokrati som ska komma.

Fotografi © Mette Ottosson

Nya kommentarer

Kristian Lundberg on
Eldträd tidig morgon