Zettel

Better Get Hit in Yo’ Soul

Ljudet från kontrabasens strängar perforerade den kyliga morgonluften. Efter ett tag började trumpeten att ljuda, följd av trummorna och trombonen. Pianisten spelade koncentrerat på det slitna pianot. Sammanlagt var de tio människor som stod och spelade på den lilla kullen som omgavs av en mjölkvit morgondimma. De stod vid ruinerna av en utbombad radiostation från tiden för den Sovjetiska ockupationen. Bråte låg runtomkring de söndervittrande väggarna och växtlighet hade sakta börjat maskera att där en gång funnits ett hus.

Gruppen arbetade frenetiskt med sina instrument för att hålla rädslan borta. Allt eftersom spelandet fortsatte och värmen började krypa fram, rann svettdroppar ned för deras pannor. När någon av dem tog en paus med sitt instrument fortsatte de att klappa med händerna eller att skrika uppmuntrande för att hålla tempot uppe.

Runt omkring sig kunde de se Afghanistans majestätiska natur. Bergen tornade upp sig över de gröna dalarna som innehöll små byar längs de söndersprängda grusvägarna. Uppe på kullarna kunde fåraherdar höra deras musik medan djur betade och helikoptrar transporterade soldater mellan de olika militärbaserna. På avstånd kunde de se vackert rosa vallmofält som gav bönder inkomst och som försåg världen med en stor del av dess heroin.

Med hjälp av tonerna från instrumenten försökte de ingjuta mod i sig själva. De försökte hålla kvar förhoppningen om att ifall de träffades av en kula, skulle den träffa själen. De fruktade vad man kallade förgiftade kulor, vilka var vanliga i ett land översköljt med vapen från årtionden av krig. De visste allihop att den knappt mer än fem och en halv millimeter tjocka kulan hade en liten luftficka under den stålbeklädda nosen som gjorde att kulan började tumla runt sin egen axel när den träffade en människa. Väl inne i kroppen slet den itu muskler och inälvor. Den förgiftade kulan skulle sedan försvinna ut ur kroppen för att låta den träffade dö en lång och plågsam död i den tunna bergsluften.

Tanken var att om kulan träffade själen, skulle de överleva. Kulan kunde trasa sönder inälvorna på en människa, men den kunde inte trasa sönder dess själ. Om kulan träffade den oförstörbara själen skulle de kunna leva ännu en dag och få se nästa gryning.

Musiken var ett sätt att besvärja sig själva. Det var ett uttryck för deras desperation och vilja att överleva. Så länge tonerna flödade ut över det vackra landskapet kunde de förtränga vetskapen om att de egentligen redan hade gett upp. Alla tittade ned på den dammiga marken, för om deras blickar möttes skulle de behöva erkänna för varandra att det inte fanns någon anledning till att spela. De fortsatte spela trots att de borde ha slutat för länge sedan.

Medan människorna spelade för att hålla illusionen levande, tänkte de på sina liv och hur de hade levt dem. De tänkte på sina närstående som de inte hade träffat på många år. Olika omständigheter hade separerat dem och vissheten om att de aldrig skulle få återse dem gjorde ont. De tänkte på hur de mot sin vilja kastats in i en värld som de inte kunde påverka i någon större utsträckning. En likgiltig värld som ändå alltid hade präglat deras liv. När musiken tystnade, och det skulle den komma att göra förr eller senare, skulle allt vara över, men världen skulle också fortsätta i samma bana mot deras vilja.

På avstånd kunde de se hur en grupp milissoldater närmade sig dem. Det var en samling män som bar på ett hopplock av uniformsdelar och vapen. Uppsamlade rester av mänsklig uppfinningsrikedom. Soldaterna åkte i en gammal sliten Nissan-pickup med en kulspruta monterad på flaket. En technical. Pipan svepte sakta över landskapet medan skytten läste av omgivningen. Ju närmare soldaterna kom desto mer intensiv blev deras musik. Basisten började frenetiskt att stampa takten i marken. För varje gång som den sandalbeklädda foten träffade jorden bildades det ett litet dammoln.

Samtidigt som de alla koncentrerade sig frenetiskt för att hålla takten, såg de hur deras övergivenhet närmade sig. Ju närmare den kom desto starkare hoppades dom på att de trots allt skulle träffas i själen.

* * *

Mattias Jeschko-Edberg, Lund, oktober 2013

Detta var den avslutande novellen i Goplana. Ursprunget till texten var helt enkelt att jag försökte göra något konkret av den Charles Mingus-låt som då hade fastnat i mitt huvud.

Textinformation

Publicerat: 2013/10/06

Av:

Post Categories

Noveller