Zettel

Flava in Ya Ear: om nihilism

Låt oss se detta som en omtagning, ett nytt försök, ett av många. Under de senaste 15 åren är detta ett område jag rört mig mot och lämnat, bara för att sedan återvända. Varje gång jag står där håller jag de olika pusselbitarna i mina händer. Arrangerar bitarna i olika mönster tills jag ger upp, skakar på huvudet och backar därifrån.

Vi har Hassan i Sabbah, mannen som styrde assassininerna i nordvästra Persien på 1100-talet. Vi har William S. Burroughs, herionberoende och vapenbesatt författare. Vi har Ludwig Wittgenstein, filosof och son till europas rikaste industrimagnat vid förra sekelskiftet. Vi har Slavoj Zizek, en tjock läspande neurotisk sociolog. Men vi har oss själva och vår rädsla för att överge gud.

Detta är nihilismens landskap.

Låt mig förklara mig själv: nihilism är det spöke som jagar den västerländska filosofiska idétraditionen. Från Platon fram till våra dagar ser vi försök, om och om igen, försök stävja den annalkande kollapsen. Man försöker hålla ihop värdesystemet med sina bara händer. Nihilismen som hot är bäst uttryckt i det citat som ofta tillskrivs Hassan i Sabbah: “Ingenting är sant – allt är tillåtet.

Idéhistoriskt tar nihilismen sin början kring Jacobis kritik av Kant, för att sedan synas hos de ryska nihilisterna, till slut får nihilismen sin moderna form hos Nietzsche. Fast saker är också mer komplicerade än så. Samtidigt som nihilism aldrig finns bortom oss – den befinner sig i strikt den mänskliga sfären – är det ett begrepp går bortom den uppräknande och katalogiserande idéhistorien. Rädslan för guds död är en del av vårt symboliska och grammatiska universum.

Sedan modernismens inträde har detta blivit mer komplicerat. Vi säger oss vilja döda gud, det ingår i den dogm vi säger oss bekänna till – men samtidigt fortsätter vi att freda oss från den annalkande nihilismen. Det är som om vi inte vill erkänna det som vi säger oss vilja ha. Som Zizek säger i Looking Awry “[…] keep cool–Dad’s dead, okay, it’s cool, no cause for exitement.”

[…]

Det vi måste vara på det klara om är att detta inte handlar om universalism, en position som alla berörda kan acceptera. Det jag försöker skriva om berör de av oss som vill överge hoppet, släppa taget och försöka leva ändå. I frågan om guds död finns det ingen filosofisk mellanposition som kan släta över de avgrundsdjupa skillnader som finns. Den jämkningen av åsikter får vi lämna vi åt den politiska sfären.

Det som intresserar mig är att formulera min egen position

En av de för mig mest sympatiska beskrivningarna av det moderna filosofiska projektet är Simon Critchelys beskrivning i början av Very Little … Almost Nothing. Där skriver han: “Where does philosophy begin? It begins, I believe in an experience of disappointment, that is both religious and political.”

Därifrån drar Critchley en gräns kring filosofi och definierar den som ateism kopplad till modernismens förstörelse av vad jag skulle kalla för religionens symboliska universum. Det är utifrån detta kollapsande landskapet som vi skall ta oss framåt.

Det vi måste vara ärliga om är att Critchley har fel i den empiriska beskrivningen, han projicerar. Det har alltid funnits en multitud av filosofier, motstridiga strömningar som inte velat erkänna varandras existens. Samtidigt håller jag med Critchley att det är dit vi ska gå. Vi som tvivlar. Det är i detta landskap som vår filosofi skall överleva.

[…]

Fast vi måste också erkänna: vår värld accepterade aldrig riktigt modernismen, vi vågade inte lämna tanken om den prefabricerade världen. Eller för att uttrycka oss på ett annat sätt: vi tog Nietzche på allvar när han hade fel – gud dog aldrig. Vi slutade kanske prata om honom. Fast han genomlevde västfrontens skyttegravar, Auschwits-Birkenau, Hiroshima och fram till våra dagar.

[…]

Wittgenstein är en av de pusselbitar vi behöver. Ledtrådarna finns där bland hans massiva kropp av opublicerade texter. Vi ser dem bland annat i hans anteckningar från första världskriget: att om gud är den enda säkra vägen till lycka måste vi fråga oss hur man lever ett fullständigt liv utan lycka.

Om religion är att försöka gå bortom språket är Wittgenstein det ärliga försöket att leva i en tom värld där språket inte är något annat än desperata läten och tecken som vi grundlöst hoppas att någon annan skall förstå.

Det som står på spel är vad som händer när vi säger högt: jag vill leva utan minnet av gud. Vad händer om ingenting är sant längre? För William S Burroughs var detta löftet om befrielse. Han tog Hassan I Sabbah bokstavligen. Allt kommer att bli tillåtet. För många andra är det just detta som är mardrömmen.

Men jag tvivlar båda positionerna. Vi lever fortfarande med varandra.

För Wittgenstein var det inte ens lönt att ställa frågan. Saker är som dom är. Det kan vara beundransvärt att försöka gå bortom språket. Men det är fortfarande lönlöst. Vi kommer inte att lyckas. Det är det som är den fundamentala poängen i hans föreläsning om Etik.

[…]

Låt oss närma oss detta kluster av frågor från en annan riktning. Vad händer om vi säger att nihilism inte så mycket är ett hot som att rädslan för nihilism är ett försvar. Ett försvar av gud, ett försvar av Platon.

Att ytterst handlar det om viljan till makt.

Om försvaret gentemot nihilism är uttryck för viljan till makt, är nihilism i den politiska sfären det demokratiska fragmenterandet av makt. Viljan att nå bortom språket är frestande eftersom det dödar den tålamodsprövande politiska dialogen. Diskussionen kortsluts och man står med ett ovedersagligt vapen i sin hand. Nihilismens tvivel vägrar acceptera det vapnet.

Det är kanske så vi måste förstå viljan till att gå bortom språket. Inte som ett sätt att nå fast mark, utan som ett sätt att få makt över andra.

[…]

Frågan uppstår om det inte finns något tragiskt att gräva upp femton år gamla mentala anteckningar, som om de var relevanta nu, som om vi inte rört oss framåt under den tiden? Krasst sett har vi inte det. Sverige har gått tillbaka, moderniteten är mindre accepterad nu. Vi kunde se en föraning med Göran Persson. Men nu tio år sedare står vi i ett politiskt landskap där alla kategorier håller på att förstelna. Det politiska samtalet håller på att dö ut. Nihilismen och tvivlet håller på att motas bort.

Vi måste börja ta tag i de här frågorna igen.

* * *

Mattias Jeschko-Edberg, Lund, oktober 2013

Bilden är gjord av Laura Oldfield Ford

Textinformation

Publicerat: 2013/10/26

Av:

Post Categories

Fackprosa