Zettel

Charles Reznikoff – att närma sig förintelsen genom poesi

En självklar ingång för denna essä hade varit att skriva om förintelsen, det systematiska och industriella mördandet av judar, homosexuella, romer, politiska fångar och Jehovas vittnen under andra världskriget. En annan ingång hade varit att skriva om Charles Reznikoff och hans, till det yttre, begränsade och stillsamma liv som poet i New York. En tredje ingång hade varit att sätta in Reznikoffs Förintelse i det litterära landskap som även utforskats av bland annat Charlotte Delbo, Peter Weiss, Nelly Sachs och Paul Celan.

Men dessa ingångar leder oss bara rakt fram till det som är uppenbart för oss. Vi ställs inför det självklara. Med det så går vi miste om de förunderligheter och bortglömda omständigheter som alltid är så viktiga för våra liv. Genom att gå den raka vägen så riskerar vi faktiskt, i alla fall bildligt talat, att gå vilse.

Så därför, just därför, kommer jag istället att försöka närma mig denna text från en helt annan riktning.

* * *

1969 erbjöd John Martin, förläggare på Black Sparrow Press, att betala 100 dollar i månaden till Charles Bukowski så att han skulle kunna säga upp sig från sitt arbete på postverket och börja skriva på heltid. Två år tidigare hade Martin börjat förlagets utgivning med att publicera två dikter av Bukowski och året därpå, 1968, gav han ut Bukowskis nionde diktsamling At Terror Street and Agony Way.

Att som en oerfaren förläggare erbjuda en då relativt okänd och alkoholiserad poet ett månatligt underhåll var ett stort risktagande som idag ter sig förunderligt. Även om Bukowski hade ett rykte inom undergroundscenen i Kalifornien så hade hans tidigare diktsamlingar inte sålt mycket. De föregående förläggarna hade tryckt diktsamlingarna i mellan 100 och 300 exemplar, men inget av förlagen hade lyckats sälja slut på dem.

Fast till John Martins egen förvåning sålde han snabbt slut på de 500 tryckta exemplaren av At Terror Street and Agony Way. Året därefter publicerade han Bukowskis nästa diktsamling, The Days Run Away Like Wild Horses Over The Hills, och även den sålde slut lika snabbt. Det var det ökade intresset för Bukowskis poesi, tillsammans med de ångestfyllda samtal som Bukowski brukade ringa till sin förläggare från sitt arbete på postverket, som gjorde att Martin gav ett erbjudande som fortfarande är lika viktigt som det kanske är bortglömt.

I december 1969 sade Bukowski upp sig från sitt jobb. I slutet av januari 1970 så ringde han upp John Martin och sa: “Den är klar.” Förvånat frågade Martin: “Vad är klart?” Bukowskis svar kom snabbt och självklart: “Min roman. Kom och hämta den.” Det var Post Office, som publicerades 1971. En roman som aldrig sålde speciellt mycket i USA men som grundlade Bukowskis författarskap i Europa.

Det finns en kontrast mellan Bukowskis rykte som en alkoholiserad och snuskig poet och det förlag som han var trofast mot resten av sitt liv. Black Sparrow Press var oerhört kvalitetsinriktat. De utgåvor man publicerade står fortfarande i en helt egen klass jämfört med de flesta andra förlag. Förlagets böcker hade en fantastisk tryckkvalitet samtidigt som man hade en vacker och konsekvent grafisk layout.

Förlaget lyfte även fram många andra författare. Under 1970-talet gav man till exempel ut flera titlar med Joyce Carol Oates. John Fante gavs uppmärksamhet och man räddade hans böcker från den glömska som drabbats hans författarskap. Black Sparrow Press publicerade även D.H. Lawrence, Edward Sanders, men också Wanda Coleman och Diane Wakoski.

Även om de andra författarna som publicerades av Black Sparrow Press självklart skall läsas i sin egen rätt, går det inte att kringgå det faktum att Charles Bukowskis författarskap, och då framför allt hans framgångar i Europa, var det som möjliggjorde förlagets inriktning mot kvalitetslitteratur. Vid slutet av 1980-talet hade Bukowskis böcker sålts i över två och en halv miljon exemplar i dåvarande Västtyskland. Bukowski erkände själv att han antagligen skulle sälja ännu mer ifall han gick till ett av de stora amerikanska förlagen, men valde utav lojalitet och vänskap att stanna med John Martin som hade hjälpt honom när han fortfarande var okänd.

Det är här vi står just nu. I ett litterärt landskap som sträcker sig från Los Angeles och en osäker, burdus och trasig före detta posttjänsteman. Buret av ett förlag, som trots sin oekonomiska idealism, i 35 års tid konsekvent försökte lyfta fram poesi som måste överleva. Fram till denna essä som nu rör sig kring ett diktverk vilket försöker att närma sig förintelsen. Det är en fragmenterad panoramabild, till delar osannolik. Men likväl är det så här det förhåller sig. Charles Reznikoff var en av de poeter som publicerades och stöttades av Black Sparrow Press.

* * *

Charles Reznikoff föddes 1894 i Brownsville, Brooklyn. Hans föräldrar, Nathan Reznikoff och Sarah Yetta hade emigrerat från Ryssland som en följd av de pogromer vilka utlöstes av mordet på tsar Alexander II 1881. Med sina två yngre syskon bodde familjen i Brooklyn under större delen av Reznikoffs uppväxt. Det var ingen privilegierad uppväxt. Tillsammans med en släkting, arbetade föräldrarna med hattillverkning i ett eget företag.

Trots föräldrarnas vädjan om att följa de jobb som kom av en akademisk examen, skulle Charles Reznikoff komma att fokusera på poesin, även om det inte fanns några ekonomiska förutsättningar för det. Han studerade juridik på New York University Law School, tog examen, men valde att inte arbeta som advokat. Istället började han arbeta som kontorsassistent i föräldrarnas företag.

1918 publicerade han själv sin första diktsamling, Rythms. Under de följande åren publicerade han ytterligare titlar, både poesi och dramatik. 1923 lämnade han sina föräldrars företag och fick ett underhåll, för att dryga ut detta började han jobba med annonsförsäljning på tidskriften The Menorah Journal. 1930 så brann hans föräldrars varulager ned och deras företag gick i konkurs. Utan något underhåll började Reznikoff att arbeta som skribent för Corpus Juris, ett juridiskt uppslagsverk. Samma år skulle han även gifta sig med Marie Syrkin.

Under större delen av deras äktenskap var Marie den som tjänade merparten av familjens inkomst. 1935 fick Reznikoff sparken som skribent, efter att företagets nya ledning bedömt honom vara en oproduktiv perfektionist. Mellan 1937 och 1939 arbetade han med att läsa manuskript i Hollywood. Detta var en av de få perioder av sitt liv då han levde utanför New York. Tidvis flyttade Marie bland annat till Massachusetts för att arbeta som lektor i engelska, medan Charles Reznikoff bodde kvar i New York. 1955 började han arbeta som redaktör för The Jewish Frontier och gjorde så fram tills sin pension.

Genom hela sitt liv så fortsatte Reznikoff att publicera böcker, ofta genom att bekosta det hela själv, ibland genom att helt enkelt trycka dem. Vissa titlar gavs ut av olika mindre förlag, bland annat Objectivist Press och New Directions. Men sammantaget var det inte ett författarskap som lyckades röra sig bortom en mindre krets. Även nu i efterhand kan det vara svårt att få ett grepp över Reznikoffs samlade publikationer. Vissa titlar återkommer flera gånger. Huvudtiteln By the Waters of Manhattan användes till tre stycken separata böcker. Testimony: The United States finns i tre olika utgåvor som skiljer sig i omfång, sedan finns det ytterligare två opublicerade versioner i manuskriptform.

I slutet av 1973 beslutade sig John Martin för att publicera Charles Reznikoffs samlade poesi på Black Sparrow Press, men även en roman, en korrespondanssamling och en essä om Reznikoff. Men framför allt så valde man att ge ut Förintelse, en bok som Reznikoff påbörjade så sent som 1971 och som publicerades 1975. Den konsekventa återutgivningen av Reznikoffs alla små och bortglömda poesiböcker var en handling som gjorde att vi fortfarande har tillgång till hans författarskap.

Den 22:e januari 1976 dog Charles Reznikoff av en hjärtattack. Enligt hans testamente fick det inte hållas några tal på hans begravning och han jordfästes i en enkel träkista.

På många sätt är Förintelse en lika förunderlig som självklar bok. Reznikoff var jude, många i hans omgivning var involverade i zionismen, han arbetade för två judiska tidningar, och skrev flera böcker om amerikanska judar och om judiska immigranter. Men samtidigt är Förintelse en bok som han ursprungligen aldrig ämnade att skriva. Tvärt om så undvek han aktivt att skriva om förintelsen trots att flera i hans omgivning uppmanade honom att göra det.

En explicit anledning som han gav var att de känslor som förintelsen hade skapat hos honom fanns inarbetade i de delar av Testimony: the United States som han redigerade på 1960-talet. Testimony: the United States består av referat från amerikanska domstolsdokument från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Denna recitativa diktsamling, som i sin slutgiltiga utgåva spänner över två volymer och 600 sidor, är vad Reznikoff själv kallade för sin nedteckning utav “man’s inhumanity against man”.

Men när Reznikoff närmade sig 80 år så ändrade han sig och påbörjade att skriva Förintelse. De specifika anledningarna är fortfarande inte kända. Jämfört med de decennier som det tog att arbeta fram Testimony: the United States, gick arbetet med Förintelse snabbt, ungefär fyra år. Sammanlagt finns det tre distinkta versioner av manuset som totalt upptar över 1000 sidor. I sin ursprungliga publicerade version är Förintelse 111 sidor.

Oavsett de oerhörda kvalitéer som Förintelse faktiskt har, är det även en problematisk bok. Jämfört med Testimony: the United States så märks det att Förintelse skrevs under en begränsad tidsrymd och att Reznikoff var närmare 80 år gammal. Vissa avsnitt saknar den klarhet och förståelse som annars är så utmärkande för Reznikoffs recitativa poesi. Sedan baseras Förintelse på rättegångsdokument som till en väldigt mycket högre grad innehåller översatta vittnesmål än de amerikanska dokument som låg till grund för Testimony: the United States. Med det så inträder oundvikligen språkliga glidningar i Förintelse. Oftast är det endast smärre begreppsförvirringar, framför allt när det gäller militära termer, men ibland finns det en oklarhet som står i vägen för läsandet.

Den första utgåvan av Förintelse gavs ut 1975 av Black Sparrow Press. Men även om diktsamlingen av många ansågs vara ett väldigt starkt litterärt verk som berörde förintelsen, så tog det många år innan Förintelse gavs ut igen. Detta trots att flera av Reznikoffs andra titlar fortsatte att tryckas. I sitt förord till Selected Letters of Charles Reznikoff 1917-1976, från 1997, skriver Milton Hindus – en amerikansk författare och akademiker – om hur chockad han blev när han insåg att Förintelse inte längre gick att få tag på. Det var den bok av Reznikoff som han minst förväntade sig skulle försvinna ur tryck. Det var inte förrän 2007 som Black Sparrow Books, det förlag som tog över efter att John Martin gick i pension, gav ut en ny utgåva av Förintelse.

* * *

Den fråga som vi nu står inför, framför allt med tanke på de faktiska invändningar som finns, är varför vi idag ska läsa Förintelse? Det är drygt 65 år sedan de sista koncentrationslägrena befriades under våren 1945. Det finns tusentals böcker, romaner, ögonvittnesskildringar och akademiska verk som behandlar denna mörka del av Europas historia. Så varför ska vi gå tillbaka till ett diktverk som är 35 år gammalt? En bok som på det stora hela är bortglömd och som skrevs av en amerikan som inte personligen drabbades av förintelsen och som faktiskt aldrig reste utanför sitt lands gränser. Den antisemitism, även våldsam sådan, som Reznikoff kom i kontakt med, var den inhemska amerikanska antisemitism som var vanlig i början av 1900-talet, inte den europeiska antisemitism som utgjorde grunden för förintelsen. I jämförelse med andra författare och poeter fanns det de som befann sig närmare lidandet och som därför stod i en bättre position att skriva om det.

Det motsägelsefulla svar som jag skall försöka ringa in är att vi bör läsa Förintelse, inte primärt för att den handlar om förintelsen, utan för att det är en koncentrerad beskrivning av vad människor kan göra mot varandra. Det är en beskrivning som tar avstamp från förintelsen, men som inte begränsar sig till den. Reznikoff utgick från rättegångsdokument och vittnesmål, men samtidigt ändrade han perspektivet från första till tredjeperson. Alla människor är anonymiserade. Allt som ansågs vara onödigt skalades bort. Det som fick stå kvar var det nakna och mänskliga våldet.

För Förintelse är en oerhört våldsam bok. Mitt eget översättningsarbete har gått långsamt. Ofta har jag varit tvungen att lägga ned min penna eftersom jag blev fysiskt illamående. Men det är just detta som gör att vi bör läsa Förintelse idag. En viktig aspekt av Förintelse är att verket, som poeten Michael Heller uttryckte det: “kräver ett svar men dikterar inte det.” I texten skapas ett moraliskt krav på oss som läsare att vi måste reagera, men att det svar som krävs förblir oartikulerat.

Det är en diktsamling som kräver att vi inte vänder oss om inför de scener som spelas upp. Det är ett moraliskt krav som ställs på oss som människor, ett krav som vi instinktivt försöker att undvika. Detta är förståeligt, men det är också därför vi måste gå emot oss själva och fortsätta att läsa. Detta motstånd riktades även mot Testimony: the United States, den diktsamling som befinner sig i samma mörka poetiska landskap som Förintelse. När kritiker reagerade på den svarta tyngd som fanns samlad i poesin, svarade Reznikoff helt enkelt att han inte uppfann världen, men att han kände den.

Samtidigt måste Förintelse också läsas som ett litterärt verk. I skuggan av de dokumenterade ögonvittnesskildringarna och fotografierna av de abnorma likhögarna så kan detta verka vara kontroversiellt, kanske till och med respektlöst. Framför allt med tanke på att Förintelse grundar sig på reella vittnesmål. Men det vi måste hålla i åtanke är att diktsamlingen går bortom att vara en sammanställning av det hopsamlande materialet. Med det så skapas en litterär dimension. Genom att skala bort har Reznikoff tagit fram den speciella ton som ger Förintelse dess karaktär. Hade han inte lyckats med detta, och det är en gärning som inte skall underskattas, hade vi inte haft något behov av att läsa Förintelse. Då hade det räckt med att vi höll oss till källmaterialet från Nürnberg- och Eichmannrättegångarna.

Denna poetiska förflyttning av fakta till en punkt bortom det uppenbara är avgörande för Förintelse som verk. Men det är absolut inget okontroversiellt grepp som Reznikoff tar. I sin essä ‘Det avgörande ögonblicket’ invänder Paul Auster mot Reznikoffs poesi:

“Förintelsen, som är just det ovetbara, det otänkbara, fordrar en behandling som går bortom fakta för att den skall bli begriplig för oss – om en sådan sak nu är möjlig.”

Austers kritik utgår från premissen att det systematiska mördandet i sig är så bortom vår fattningsförmåga att Reznikoffs sparsmakade behandling av grundmaterialet därför inte är tillräcklig. Oavsett hur mycket respekt jag har för Austers argument så är det felaktigt på två punkter.

För det första så tillskriver det förintelsen som historisk händelse en metafysisk status som inte är berättigad. Mänskliga handlingar är och kommer alltid att förbli mänskliga, och i därmed någon mening förståeliga. För det andra så försöker Reznikoff inte få oss till att förstå så mycket som han försöker att få oss till att reagera på våldet. Det är en viktig distinktion

Vad som ytterst står på spel här är språkets kraft – kan språket tvinga oss till att förstå, tvinga oss till handling? Mitt argument är att det att det som gör Förintelse viktig för oss är att texten fungerar som ett indirekt men produktivt svar på den filosofiska problematik som Ludwig Wittgenstein skissade upp i ‘A Lecture on Ethics’. Detta kan te sig som en osannolik sammankoppling, men jag vill likväl hävda att den är väldigt rimlig.

Den 17:e november 1929 höll Ludwig Wittgenstein en föreläsning om Etik hos Heretics Society i Cambridge. Föreningen hade en allmän publik utan specialisering i akademisk filosofi. Det var en kort föreläsning som endast utgör 8 utav de 20 000 sidor manuskript som Wittgenstein efterlämnade när han dog 1951. Men samtidigt är det 8 sidor som på ett väldigt koncist sätt summerar hans pessimism gentemot språk och metafysik.

Det Wittgenstein försökte göra i sin föreläsning var att skissa en bild av de begränsningar som vårt språk har. Enligt Wittgenstein har språket inga problem att beskriva empiriska fakta. Fast fakta beskriver bara fakta, de leder oss ingenstans. Fakta tvingar oss inte nödvändigtvis till handling, de bara står där i världen bredvid oss. Det som skulle kunna tvinga oss till handling är Etiken, de absoluta värdeutsagorna. Men för Wittgenstein består Etiskt och religiöst språk av liknelser. Fast det är tomma liknelser och när man tar bort liknelserna finns det ingenting bakom dem. Platons idévärld var en fantasi. Med vetskapen om att liknelserna smälter bort när vi rör vid dem, kan vi omöjligen nå fram till det som förhoppningsvis skulle tvingat oss göra det goda.

Att försöka nå det absoluta, det som skulle kunna diktera en reaktion, är enligt Wittgenstein att försöka nå bortom språket. Detta är ett försök som han respekterade djupt men som han samtidigt ansåg vara fullkomligt meningslöst. Att försöka gå bortom språkets gränser är att försöka göra det omöjliga. Oavsett om vi vill erkänna det eller ej så är vi fångade i ett otillräckligt och impotent språk.

Det är sett i ljuset av denna språkliga begränsning som vi kan se den verkliga styrkan i Förintelse. Genom att kondensera våldet, morden och övergreppen så lyckas Reznikoff att röra sig bortom det rena faktaspråket. Han går inte bortom språket helt, han gör inte det omöjliga, men han rör sig i rätt riktning. Även om inget svar dikteras – dikten formeras inte till en Etik, så blir kravet på reaktion desto starkare. Det som Reznikoff lyckas med är att undvika den futila återvändsgränd där man stångar huvudet blodigt mot språkets gränser, samtidigt som han formerar en poesi som kompenserar de brister som finns i faktaspråket.

Det som vi måste vara på det klara över är att denna metodik inte är någon automatisk lösning på den språkliga impotens som Wittgenstein beskrev i sin föreläsning. Det hade varit att överskatta den inneboende kraften hos poesin. Istället så är det så att den recitativa poesin ibland, med visst material och med ett existerande behov av synliggörande, fungerar ytterst bra. Men den formulerar inte, och kommer aldrig att kunna formulera, svaret på vad som bör göras. Vi kommer ändå att stå inför en tomhet och en osäkerhet som vi inte kan undanröja.

Möjligtvis är det så att vårt sökande efter ett svar är en av många återvändsgränder som vi själva lett oss in i. Detta är att säga att problemet inte är språkets impotens utan våra förhoppningar om att språket skall vara något annat än vad det är. Istället är det viktigaste, det som befriar oss, artikulerandet i sig. I någon mån är detta att ge Sigmund Freud och psykoanalysen rätt. För att bearbeta och överkomma trauman måste vi formulera dem. Men det är även att lyssna på Hannah Arendt. Det är inte förrän något formuleras i den offentliga sfären som det i en politisk mening börjar att existera. Med denna artikulering öppnas det ändock upp en liten men viktig möjlighet för någon form av lösning. Oavsett hur avlägsen den kan verka vara.

* * *

Mattias Jeschko-Edberg, november 2013

Denna essä skrevs ursprungligen till den översättning av Förintelse som var planerad för Hazard & Palm Bokförlag till hösten 2011. När Hazard & Palm Bokförlag valde att ta uppehåll förföll rättigheterna. I över ett års tid försökte jag att övertyga andra förlag utan att lyckas. Förintelse refuserades av varenda större etablerat förlag. Till slut hittade rättigheterna dock ett hem hos Ramús Förlag som gav ut diktsamlingen hösten 2013 i en översättning av Ulf Karl Olov Nilsson som tidigare översatt delar av Vittnesmål för Förlaget Attåt, 2009. Oberoende av varandra hade vi försökt rädda denna viktiga diktsamling från glömskan.

Fotogafiet som illustrerar denna essä togs av Abraham Revett vid en uppläsning av Förintelse i Reznikoffs hem några månader innan hans död. Fler fotografier kan ses här och delar av inspelningen kan laddas ned här

Källor:

– Auster, Paul, 1995: Hungerns konst, Tidens Förlag
– Ciotti, Paul, 22 mars, 1987: ‘Bukowski’, Los Angeles Times.
– Dougherty, Jay, 1987: ‘An Interview with Charles Bukowski’.
– Hindus, Milton, 1977: Charles Reznikoff: A Critical Essay, Black Sparrow Press.
– Hindus, Milton, 1997: Selected Letters of Charles Reznikoff 1917-1976, Black Sparrow Press.
– Reznikoff, Charles, 2007: Holocaust, Black Sparrow Books.
– Reznikoff, Charles, 2005: The Poems of Charles Reznikoff 1918-1975, Black Sparrow Books.
– Wittgenstein, Ludwig, 1993: Philosophical Occasions 1912–1951, Hackett Publishing Company.

Textinformation

Publicerat: 2013/11/09

Av:

Post Categories

Fackprosa