Zettel

Tomma bilder – människan som konsument i vår samtid

Dagens datum är torsdagen den 26 september 2013. Jag ser det uppe i hörnet på den uppslagna dagstidningen. Svenska Dagbladets näringslivsdel. Den borgerliga regeringen har nu sålt det sista ägandet av Nordea för 21 miljarder. Sedan 2006 har man sammanlagt sålt statliga företag för 160 miljarder. Telia Sonera, OMX, Vin & Sprit, Vasakronan, Nordea, Arbetslivsresurs och Vectura är några namn. Lägg till andra delvisa försäljningar genom t ex avregleringarna av apoteksmarknaden och bilprovningen. I periferin av det politiska landskapet har borgerliga landsting och kommuner sålt av vårdcentraler och allmännyttor.

Detta är ett tyst sår som går rakt genom kroppen. Vi ser en medveten maktförskjutning från det gemensamma till det privata som går långt bortom den tid vi ser framför oss.

[…]

Ibland, vissa kalla kvällar när jag stiger av tåget från Helsingborg och går i ett kvällstomt Lund, tänker jag på hur jag en gång steg av tåget med min bror och gick genom höstkylan. Vi tog oss till en resturang – vars namn nu fallit i glömska – och drack varsin öl. Det var 1988, jag var 15 år gammal och vi hade varit i Göteborg över dagen och gått på Bok och biblioteksmässan.

Kommer inte ihåg så mycket av mässan. Vi tittade på serietidningar. Jag kommer dock ihåg tågfärden tillbaka. Att bara få sitta tyst och stilla, färdas genom mörkret. Några timmars andrum.

Det känns så avlägset. Inom ett halvår skulle jag hoppa av skolan. Jag var aldrig där, sena nätter när jag satt på banvallen och drack sprit, upptagen att hålla mig vid liv. Men då kunde jag gå till arbetsförmedlingen och få ett konkret jobberbjudande som laboratorieassistent på Åkerlund & Rausing inom ett vecka. Hade precis fyllt 16 och stod utan gymnasiebetyg. Det är så ett samhälle med 2% arbetslöshet ser ut. Det ter sig förunderligt nu. Som om det vore på låtsas.

[…]

Kultursidorna följer nu det kommersiella flödet. Det är en tydligt mönster. Det är de stora aktörernas marknadsföring som gör avtryck på kultursidorna. Inför årets Bok och biblioteksmässa i Göteborg recencerar till exempel Svenska Dagbladet antologin Skräpliv: Rumänska berättelser från Bonniers dotterförlag 2244.

Det var denna helsidesrecension som satte igång skrivandet av texten du läser nu.

Jag har själv hållit ett exempal av Skräpliv i min hand. En underbar utgåva. Jag kommer att köpa den tids nog. Jag känner mig själv så pass väl. Antologin är en vacker del av den rumänska litterära våg som sköljer över oss. Den våg som också är temat för årets Bok och biblioteksmässa i Göteborg.

Det finns många bra rumänska böcker publicerade på svenska. Mircea Cartarescu böcker i Panache-serien är det lysande exemplet. Men det finns många andra. Diktantologin Om jag inte får tala med någon nu från Bokförlaget Tranan är en av de vackraste och förunderligaste diktböckerna jag äger.

Det är mycket möjligt att det är så som Dan Shafran, direktör från Rumänska kulturinstitutet i Stockholm, säger i en kort intervju brevid recensionen av Skräpliv, att det är friheten efter murens fall som nu lett till en våg av rumänska författare. Det låter som ett rimligt argument. Men jag tror ändå att det är inte hela sanningen. Det vi missar är att friheten förklarar skrivandet – men det är inte tillräckligt – det är statliga rumänska pengar som kan förklara publiceringen i Sverige.

Både Skräpliv och Om jag inte får tala med någon nu är publicerade med hjälp av Rumänska statliga pengar. Och det sträcker sig längre än bara enskilda böcker.  Stödpengarna är en integrerad del av verksamheten hos vissa förlag. När Bonniers skapade 2244 var man helt öppen med att förutsättningen för detta var att det fanns pengar att tillgå.

[…]

Delvis finns det liknande stödpengar för svenska författare. Förlagen kan söka efterhandsstöd. Men det är ett stöd som i sin helhet minskat med en fjärdedel sedan 1980-talet. För svensk skönlitteratur har stödsumman halverats sedan 1975. Det finns nu allt för många förlag som inte längre ger ut okänd svensk kvalitetslitteratur. Antalet debutanter har minskat. De dörrar som finns hålls stängda. De ord som skulle kunna spela någon roll omsluts i tystnad.

Detta är en demokratisk fråga.

Vårt offentliga och publicerade skrivande – vårt i meningen den fragmenterade och disparata kropp av människor som bor i Sverige – är till allt för stora delar koncentrerat till en blandning av ängslig borgerlighet, skrivarskolor och litteraturstudenter. Skrivandet har reducerats till ett medel för att klättra upp till de kvarvarande smulor som trillat ned från matbordet.

Det jag måste poängtera är att jag inte pratar om mig själv. Jag överlever. Det som intresserar mig att i större grad få läsa om erfarenheter som skiljer sig. Som avviker. Tyvärr är det inte så just nu. Den logik som tillämpas av grindväktarna är att de som redan talar är de som får komma till tals.

Många av de författare som vi tar för givna nu hade aldrig släppts fram om de fått börja om från början idag. De hade inte känt rätt människor, inte varit tillräckligt mediala, deras debuter hade inte sålt tillräckligt, de hade varit för säregna. Idag hade de fått svälta ihjäl till förmån för en marknadsmässig bok som inte lämnar något avtryck i våra liv.

Skrivandet – det allvarligt menade skrivandet som ämnar att rämna samtiden – måste breddas. Vi måste ha en fragmenterad offentlighet som rör sig bortom det kapitalistiska idealet om människan som konsument. Vi måste ta oss själva på allvar, se oss som levande människor, medborgare i en motsägelsefull och komplex samtid.

Det kanske paradoxala är att lösningen inte främst handlar om författare. Kontrollen måste sträcka sig över alla produktionsmedel. Jag är övertygad om att publicera digitalt inte är tillräckligt. Skrivandet måste resultera i fysiska böcker som slår rakt genom våra liv. Det handlar om distribution och försäljning. Hur man når ut i en allt mer kommersialiserad offentlighet som är riggad till det koncentrerade kapitalets fördel.

Men det handlar också om förlag. Det finns några få förlag som gör rätt för sig. Förlag som är långsiktiga och fortfarande tror på bildning. Men de är är inte tillräckligt många. Vi kan inte undgå faktumet att det som behövs är nya förlag. Förlag som ser sin demokratiska roll. De gamla kommer inte att reformeras.

Det hoppet måste vi släppa.

* * *

 Mattias Jeschko-Edberg, Lund, december 2013

Textinformation

Publicerat: 2013/12/06

Av:

Post Categories

Fackprosa