Zettel

Brand New Lungs

Någonstans är detta vackert. En familj i höststormen. De står på ett fält som sakta fylls av kvällsmörkret. De begraver ett marsvin som dött under dagen. Barnen är ledsna men fokuserade, de bär sig själva med värdighet. Medan maken håller barnen i händerna ligger hon på knä och försöker hugga upp ett hål i marken med en hammare och skruvmejsel. Hårda slag som bänder loss de kalla grästuvorna. En förvaring för ett litet liv som slutat. När den sista jorden väl läggs tillbaka över lådan går de huttrande tillbaka till bilen som står en bit bort. När hon backar ut från parkeringsplatsen och kör iväg vänder barnen sig om och tittar på det stora trädet där de begravt marsvinet som de kommer att sakna.

 […]

Två dagar senare. En dockkyrkogård. Det är vad hon tänker på när tankarna börjar vandra iväg. Värmen från de andra pendlarnas kroppar skyddar henne mot kylan när tåget står stilla med öppna dörrar i Kävlinge. Pendlingens monotoni söver henne. För att hålla sig vaken tänker hon sig bort. Fantiserar. Hon tänker sig Galgberget i Halmstad. Eldröda löv som täcker marken. Tusentals dockor i öppna sarkofager, lagda under buskar. Barnens drömmar som lagts till rätta efter att de förlorats. En kyrkogård som en dag ska svämma över. Om hon går till den västra slänten av berget kan hon också se det övergivna flygfältet som en genomskinlig kullis. Flygflottiljen där hennes farfar en gång arbetade. Ljudet av en de Havilland Vampire som startar i gryningen. Strax till vänster låg huset där hennes pappa hade växt upp. Det är rivet nu. Gyllensvärdsgatan. Hon kommer håg hur hon själv gick omkring bland husen när hon var några år gammal. Känslan av att sitta i farmors knä och äta ett kokt ägg med kaviar.

Det hon vill mest när hon nu sitter på tåget och drömmer sig bort är att göra om dockorna på Galgberget. Sätta in lampor som ögon på dem. Lampor som lyser på natten. Hon vill gå omkring i det tysta mörkret, höra hur löven prasslar under hennes fötter. Placera dockorna, sätta dem upp, få dem till att leva igen. Vara omgiven av tusentals blå, röda och gula lysande små ögon. Hon vill ha en armé av enhörningar med laserögon som stirrar ned på människorna. Fantasin om dockorna handlar lika mycket om att lindra den ensamhet hon känner – trots familj och vänner – som för att rädda allt det som förloras när ännu ett nytt år avslutas. Dockorna och drömmarna som ligger där är lika mycket  hennes som barnens.

[…]

Kylan tränger nu in i kroppen. Den går inte längre att ignorera. När hon tittar ut genom fönstret kan hon se att det börjat regna. Dottern brukar säga att det regnar när molnen pussas. Det finns ingen logik bakom det. Bara ett barns sätt att försöka hantera en värld som det inte förstår. Men det är en tanke som får henne till att le. Ett landskap helt täckt av kärleksfulla moln som pussas. Ett regn skapat av ömhet och tillit som lägger sig över människorna som går där nere på marken. De som behöver det mest av alla.

Tåget står fortfarande stilla. Det finns bara tystnad i högtalarna. Hon vet inte om det är någon som kastat sig framför ett annat tåg eller om stoppet beror på den kollektivtrafik som håller på att kollapsa. Ett samhälle som vittrar sönder. Inte som en liknelse utan som reella sprickor i människors kroppar. Blod som rinner längs med armarna och droppar ned på golvet. En statsapparat som försöker att svälta ihjäl sig själv.

Tidiga morgnar som tränger sig in i de veckor och dagar som bildat en höst. Hon tänker på de stormar som lamslagit hela kollektivtrafiken. Tusentals människor som blivit strandsatta. Felaktig information. Ersättningsbussar som aldrig kommit. Inarbetad ledighet som fått tas ut för att det fysiskt var omöjligt att ta sig till jobbet. Ett samhälle som inte längre vet hur man organiserar sig. Ibland tänker hon på att vi redan tagit vårt sista andetag och nu sakta väntar på att dö. Det som behövs är helt nya lungor.

* * *

Mattias Jeschko-Edberg, Lund, januari 2014.

Novellen publicerades ursprungligen i Arbetaren, nr 4/2014.

Textinformation

Publicerat: 2014/01/29

Av:

Post Categories

Noveller