Zettel

Färgspektrum

Klockan är 07.30, söndag morgon. Tåget har skjutits ut från Lunds centralstation. Vi färdas rakt genom ett kallt mörker. Det är som om tåget stod stilla och att någon annan drog kulisserna förbi oss. Ute på en helsvart åker kan vi plötsligt se en nybyggd fabrik. Helt upplyst som ett kvarglömt monument vilket precis restaurerats till sin forna glans. Imorgon kommer journalisterna att flockas. Det förunderliga fenomenet kommer diskuteras på TV. Sedan kommer det glömmas bort.

Allt detta är saker som jag skrivit om tidigare. Som en autist genomför jag samma rörelse om och om igen.

Jag brukar tänka på att varje sak egentligen lyses upp inifrån. Ljuset vi ser är det som slår genom höljet på de ting vi rör vid. Den gamla kvinnan bredvid mig, hennes kläder, tidningen hon håller i, allt det består av ljus. Även boken som ligger i min väska, Martin Heideggers Vara och tid. Tryckeriet har pressat ihop ljus till ett vackert mörkgrönt tygomslag. Sammanbrottets filosofi lever fortfarande. Det instabila Europa står alltid inför sin egen död.

Av någon anledning tänker jag på andra världskriget. När allt kollapsade våren 1945. De som kämpade de redan förlorade striderna. De som försökte fly till det som inte längre existerade. Barnen som mötte pansarvagnarna de där sista dagarna.

Vår värld är en serie sammanbrott som aldrig stabiliseras.

Och för att förstå denna komplicerade och instabila värld, från vilket punkt ska man då börja beskriva? Om vi tänker på Hannah Arendt, när hon dog i New York, vintern 1975 i skuggan av oljekrisen, är det där vi då ska börja och sedan följa trådarna bakåt? Eller ska vi börja när hon växte upp i Königsberg med en svårt syfilissjuk fader, de trevande åren innan första världskriget, och sedan skriva oss framåt? Eller blir det mer förståeligt om vi börjar med när hon under Weimarrepubliken studerade vid Marburgs universitet, då hon 18 år gammal förälskade sig i Martin Heidegger och sedan från denna specifika punkt jobba oss framåt och bakåt om vart annat?

Ska jag vara ärlig så vet jag inte. Jag har inget svar.

Just nu har förmiddagen trätt fram och vi åker genom ett regnmättat skogslandskap. Fläckar med snö. Det gamla bondesamhällets begravningsplats. Tåget förs mot Stockholm. Det är så tydligt, den centrifugalkraft som finns. Hur pengar och resurser flyttas inom mot hjärtat. Mitt i detta diskuterar man om det kungliga slottet ska målas om till den ursprungliga gula färgen. Prakten måste upprätthållas för att rättfärdiga det som sker.

Och det är så vi måste se på oss själva, Sverige, Europa. Ett söndrigt landskap med olika centrum som man kan dra linjer mellan. Där emellan finns bara tomrum. Runt om har man fyllt i gränserna, gjort dem solida. Människor bokstavligen krossas mot dem.

[…]

Stockholm är ett gravfält fyllt med monument över den makt som borde dött för länge sedan. Denna kväll ligger slottet omslutet av mörker. Det finns inget hopp för att det skall stormas, brännas ned. Lågorna skulle slå upp mot himlen. Istället får det sova ifred inatt. Imorgon kommer nya busslaster med turister för att beskåda hur hela vår världs färgspektrum korrumperas till att stödja den gamla makten.

[…]

Vi kastas in i världen. Kaotiskt, hänsynslöst. Vi kan gå tillbaka till linjen mellan Königsberg – Marburg – New York. Där finns en kontinuitet. Samtidigt finns det en instabilitet som aldrig någonsin vill släppa taget om ens kropp. Vi är alla människor som skär sönder fiktionen om nationer där familjerna står stilla i generation efter generation. Jag kan bara titta på min egen splittrade släkt som anpassat sig efter en värld de inte kunnat kontrollera. Min farmor och farfar som lämnade Västerbotten för att arbetet krävde det och hamnade i Halmstad. Den nyfödde sonen som fick skickas tillbaka till Västerbotten i två års tid. Min far som sedan flyttade till Skåne något år innan jag föddes. Min mors släkt som hänsynslöst formades av Europas krig. Österrike, Tjeckoslovakien, Ungern. Katoliker, ateister, en försvunnen gren som troligen gick förlorad i förintelsen. Det äldsta foto jag sett av något från min släkt föreställer antagligen den unge kavallerist som under första världskriget dränkte sig i Donau.

Det är en ny morgon. Språket har stelnat. Jag går tillbaka till att läsa Heidegger. Men omvärlden tränger sig på, känslan av att situationen är akut. Idag, i Sverige, blir lågstadiebarn undervisade efter managmentfilosofi. Tanken om demokrati är helt övergiven. Barnen ska välja om de är vinnare eller ej. Vi tar våra händer ifrån dem. Klass- och löneklyftor slår sönder den offentliga förvaltning som utgör en av det moderna samhällets grundbultar. En förvaltning fylld med hukande, aspirerande akademiker som gör vad som förväntas av dem. Viljan att fly undan klassamhällets botten gör att allting töms på sitt innehåll. Vi förväntas att le inför potemkinkulisserna.

Idag ska jag gå till Hedengrens. Bege mig längre in i poesin. Lars Norén, Homeros, Charles Olson. Jag måste hitta en väg framåt, genom detta. I någon mening har böckerna och skrivandet sedan länge ersatt alkoholen. Det är ett sätt att skjuta den omedelbara världen ifrån mig: att få respit från mig själv, mardrömmarna, från det hat jag ärvde från min mor. Att stänga av. Fast innerst inne vet jag att det är en återvändsgränd. Skrivandet i sig förändrar ingenting. Det har inte den funktionen. Borgerligheten har besatt de positioner de behöver. Det är min fulla övertygelse att vi lever i ett stagnerande samhälle som har gett upp hoppet om sig självt.

Frågan vi står inför är inte hur samhället ska ändras radikalt, utan hur vi ska överleva med värdighet givet den situation vi har nu. Hur lär vi våra barn att vara människor i ett samhälle som inte tillåter mänsklighet?

För där denna novell faktiskt blir verklig är när vi går genom Stockholm en tidig decembermorgon. Högt upp på gatlamporna hänger nya skyltar: “40 år på tronen. 40 år för Sverige.” Under dem finns gatsopare, städare, hemlösa. De försöker att röra sig så tyst som möjligt. Världen är inte deras, inte vår heller. Gatorna befolkas av levande döda. Zombies. Vår samtid är ett kaledioskop av alla de filmer som flimrat förbi i 24 bilder i sekunden: Dawn of the dead, 28 days later, Shock Waves, the Walking Dead. Allting är en långsam reträtt. De som vill överleva försöker att förskansa sig. När de tittar ut ser de skuggorna som hukar sig över de som precis har dött.

* * *

Mattias Jeschko-Edberg, Lund, februari 2014.

Novellen publicerades ursprungligen i Arbetaren, nr 5/2014.

Textinformation

Publicerat: 2014/02/06

Av:

Post Categories

Noveller