Zettel

The Ashes of Europe Calling

23:e december. Hur ser det ut när människors liv släpps från dunklet i skyn ned till marken? Jag tittar ut genom bilfönstret. Flygplan som svänger in från Atlanten, de glider ned mot alla de ljuspunkter som till slut skapar Köpenhamn. Taxibilen tar oss till hotellet, inte långt från där min styvmorfar växte upp. Det var sådana här tysta nätter som han satt och vaktade vid Kastrup som värnpliktig polis under andra världskriget.

Jag vill skrapa mitt språk så rent att det bara återstår helt genomskinliga, tunna och kristallhårda bokstäver. Allt annat ska ligga övergivet framför mina fötter.

Imorgon ska vi till ett av Europas yttersta områden. Flygplanet kommer dra ett streck över kartan. Teneriffa, Kanarieöarna. Ett kluster av semesterorter beläget utanför Afrikas västkust. En av de stängda inkörsportarna till ett Europa som aldrig återhämtat sig från revolutionen 1917. En geografisk chimär, ett politiskt landskap som hela tiden skälver av sin egen instabilitet. Grekland, Spanien, Storbritannien. Igår demonstrerade 16 000 människor i Kärrtorp mot den nazism som reellt attackerar demokratin igen. Konfronterade med en bred folklig mobilisering reagerade borgerlighetens vakthundar med att sluta upp bakom den vidsträckta  fascistiska palett som är kapitalets yttersta försvar.

Allt detta låter tragikomiskt, som ett eko av de barnskivor vi lyssnade på under 1970-talet.

Men när Svenska Dagbladet – i diskussionen kring alla de som stod där på idrottsplatsen – hävdar att Sverigedemokraterna inte är ett rasistiskt parti så måste vi vara ärliga. Sverigedemokraternas fascism ger den borgerliga minoritetsregeringen de mandat som behövs för att fortsätta den politiska omvälvningen till de besuttnas fördel. En populär anti-fascism hotar inte bara nazismen utan även det parlamentariskt svaga grepp borgerligheten har om den politiska makten.

I vinterkylan gör de sina val.

Det finns något obscent i allt detta. Över de arbetslösa, tiggarna, kropparna utanför Lampedusa. Att vi lägger ett glittrande filter över denna värld. Upplysta julgranar. Importerade fantasier som aldrig lämnat skuggan av Disneys vittnesmål om anti-amerikanska aktiviteter i 1947. Allt i ett försök att krama ut det sista ur ett ekonomiskt system som bevisligen inte tillgodoser alla människors behov. Själv sitter jag trött i ett hotellrum. Jag vill bara komma undan. Klockan är halv nio. Dags att sova.

[…]

24:e december. Moonlit silhouette, my eyes are rolling, rolling back in my head. Köpenhamns flygplats, Kastrup. Vi har en värld som sträcker sig från taxibilarna utanför, incheckningen och säkerhetskontrollerna i de enorma hallarna, till det glittrande universum av Hennessy, Marlboro, Ray-ban, Anthon Berg, Burberry, Carlsberg, Gucci, Dior, Martini, Glenfiddich och Chupa Chups. En Range Rover står uppställd under spotlights, på väggarna hänger levande ljusskyltar för Samsung, Aberdeen Asset. Vi går omkring som om detta vore Walter Benjamins arkader i efterdyningarna av Pariskommunen 1871.

Jag försöker att tänka på denna stund som den kvadrat som trängts ned i hörnet av Kazimir Malevitjs målning Vitt på svart / vit kvadrat. Som om vi alla vore en del av denna tavla som överlevde Stalins konsolidering av makten bara för att försnillas av en svensk slavist.

Fast istället sitter jag i en Airbus 320. Jag befinner mig i ett flöde av kroppar. Även idag kommer Europa att göra sitt yttersta för att stoppa båtarna från Nordafrikas kust, krigets Syrien. Samtidigt är det självklart att vi kan resa till en av kolonialismens bortglömda fläckar.

Inklämd mellan pensionärer och barnfamiljer försöker jag fördriva timmarna medan luftgroparna skakar våra liv. Jag tänker på att det var lite mer än tjugo år sedan jag reste till Gambia. Det var längs med samma flygrutt som nu. Chocken att som nittonåring ställas inför den helt öppna sexturismen. Det självgoda utnyttjandet. Taxichauffören i hotellrummet bredvid som tyckte att vi också kunde köpa en prostituerad. De tyska sextioåriga kvinnorna som grovhånglade med unga män ute på en restaurang. Men jag kommer också ihåg drömmarna. När vi satt på en liten bar och drack. Pojkarna som bara ville komma därifrån. De ville åka till Babylon. Med en juju som gjorde dem osynliga skulle de råna en bank utan att skada någon. De ville bara ha ett bättre liv. Ett år senare skakades landet av en militärkupp.

Framför mig på brickan ligger Mette Moestrups diktsamling Dö, lögn, dö. Raden Glasrevolvern ligger i fryspåsen är det som håller flygplanet uppe i luften på 10 000 meters höjd. Vi står stilla över Marocko. Under den klara himlen kan vi se öknen, Atlasbergen som reser sig likt en svart mur upp ur marken. Vägar dragna som blanka streck, ritade av en skakig och osäker hand. Det var här William S. Burroughs gömde sig för att dö, för att skriva Den nakna lunchen, men ändå lyckades överleva sig själv. Han blev till slut den gamle man som dog i Lawrence, Kansas, omgiven av sina katter.

Flygplanets högtalare skär genom våra öron. Extraerbjudanden om sprit, parfym, smink, klockor. Flygvärdinnorna drar vagnen genom flygkroppen, de försöker övertyga oss om att köpa ett nio-pack med läppstift. Mina trumhinnor börjar att tryckas inåt. Jag tittar ut genom fönstret tillsammans med min dotter och vi ser hur havet stiger upp mot oss.

[…]

25:e december. Vuxna människor som har diadem med renhorn och ett glas mousserande vin i handen. Det är morgon. Julmusik i hotellets högtalare. Ett mikroskopiskt universum baserad på förträngning och frosseri.

När vi satt på bussen som tog oss från flygplatsen till hotellet slogs jag av hur mycket som ändrats sen jag var på Teneriffa sist. Trettio år har förflutit. Motorvägar, köpcenter, hotell har växt fram ur den karga marken. När jag steg av planet på 1980-talet var Franco-regimen ännu så pass nära i tiden att man kunde röra den. Saker och ting har blivit bättre. Ljusare. Samtidigt lever vi i en instabil värld. I förra veckan röstade det spanska parlamentet fram en repressiv lagstiftning som reellt sett försvårar demonstrationer. Konfronterade med protester mot politikens misslyckande försöker politikerna att begränsa demokratins utrymme.

När jag nu sitter vid poolen med en utgåva av Ezra Pounds Cantos ser jag inget av detta.

Det som finns runt omkring mig är människor som sakta äter och dricker ihjäl sig. Många av dem märkta av gamla liv. Armétatueringar och ärr. Samtidigt sitter vi på ett hotell som efterliknar borgerligheten från början av 1900-talet. För ett kort tag tänker jag på att det är så här det måste ha sett ut, 1917, när arbetarna bröt upp dörrarna och satte sig vid de resturangbord de tidigare inte fått sitta vid. Men det här är inte rämnandet av den värld som måste överges. Det här är de sista skälvande försöken att hålla den vid liv.

På ett bord har någon lämnat kvar en brittisk dagstidning. Rasistiska artiklar om hur bulgariska och rumänska romer översvämmar England. Långa reportage om arbetsskygga bidragsfuskare. Ett helt uppslag som ägnas åt att rehabilitera tanken att det första världskriget var ett rättfärdigt och ärofyllt krig som förråtts av fega intellektuella. Ett upphöjande av den aristokrati som aldrig accepterat demokratin.

Förbi mig går en kvinna i en kort paljettklänning, kaninöron på huvudet och en drink i handen. Hon är på väg till middagsbuffén där kyparna väntar vid borden som täckts av nystrukna vita dukar. I taket hänger kristallkronorna som kommer lysa upp denna juldagskväll väster om Afrika.

[…]

26:e december. And ole T.E.H. he went to it, / With a lot of books from the library, / London Library, and a shell buried ‘em in a dug-out, / And the Library expressed its annoyance. / And a bullet hit him in the elbow / …. gone through the fellow in front of him, / And he read Kant in the hospital, in Wimbledon, / in the original, / And the hospital staff didn’t like it.

Ett barn blir knackat på axeln, vänder sig om och börjar storgråta. Bakom pojken stod en stor giraff och vinkade med huvudet lagt på sned. En reseledare försöker tillsammans med modern övertyga om att giraffen är snäll. Att den bara vill pojken väl. Giraffen tar ett försiktigt glädjeskutt för att rädda det som var en lugn frukost. Pojken börjar att gråta än mer.

Detta är en värld som jag inte kan greppa. Under dagen kommer man att ordna underhållning vid poolen. Till ljudet av musik kommer tio fulla turister ställa sig på mittsektionen. I illa åtsittande kläder, peruker, sombreros och sangria-glas i händerna kommer de att dansa i decembervärmen. Kvinnorna kommer försöka dansa utmanande för hotellpersonalen som står på knä framför dem och filmar. En bit bort, nere i poolen, leker barnen oförstående inför det som sker.

För att komma undan tar jag min dotter till en liten spelhall som ligger inklämd mellan en bar och en klädbutik precis utanför hotellet. Vi ställer oss vid ett flipperspel. Terminator 2 – Judgement Day. Jag vill visa henne en av de saker som gått förlorade. En av de kärlekar som formade mig.

När vi börjar spela inser jag att tiden ohjälpligt glider ur mina händer. Det som en gång fanns är bara ett vagt minne. Ljudet är så högt uppskruvat att det skär sig. Maskinen sväljer vartannat mynt. Flipprarna är inte spända. Hälften av bumprarna fungerar inte. Flipperspelet har antagligen inte underhållits på femton år. Men i den strida strömmen av turister fyller kabinetten ändå en funktion. Varje vecka kommer nya barn som lägger i en eller två euro. Mynt som sedan går förlorade. Ägarna vet om att ingen orkar ringa reparationsfirmans telefonnummer som står angivet på klistermärket vid myntinkastet. 

[…]

27:e december. Från utflyktsbussen tror jag mig se hotellet där bodde jag som barn. Det som en gång var ytterkanten av staden är nu helt kringbyggt. Omgivet av lägenheter, biltvättar, nattklubbar och trädsgårdscenter. Det är en märklig morgon som ställs framför oss. Bussen tar oss utåt. I utkanten av staden finns ett övergivet tivoli. HiperDinos gröna dinosaurie. En skylt som förkunnar att Jesus älskar oss. När bussen tar oss upp för kullarna ser vi det samhälle som turisterna på hotellet försöker förtränga. Liv sönderslitna av nästan 35 % arbetslöshet. Grafittimålningar i regndikena. Enorma bananodlingar. Ofärdiga husgrunder. Nästan helt död mark täckt med magra kaktusar. Utspridd bebyggelse på sluttningarna. Fattiga byar som knappt andas. Små barer som skyltar med en stor fatöl för en euro. Väckelsekyrkor i morgonsolen. Återförsäljare av naturmedel som förses med kunder av resebyråerna. En avsides bilskrot i det karga landskapet. Vi åker buss 194 upp för sluttningarna mot Teide. Den vulkan vars stora utbrott Kristoffer Columbus bevittnade 1492 när han lämnade ön Gomera för att korsa Atlanten.

När jag slutligen står i den tunna bergsluften och tittar ut över den enorma kratern så accepterar jag för mig själv att detta kommer bli en av de sista utposterna när utbrottet kommer. Denna återkommande fantasi om samhällets totala kollaps. Här – där USA i skydd av Francoregimen på 1960-talet spelade in den iscensatta månlandningen – kommer även bli den plats där de sista människorna håller stånd mot det oundvikliga.

Troligtvis kommer smittan till Teneriffa genom den södra flygplatsen. Sedan kommer den sprida sig längs med kusten. När cirkeln bokstavligen har slutits kommer hundratusentals zombier att börja ta sig upp för sluttningarna. De små byarna kommer inte kunna bjuda något motstånd. Till slut kommer det enda som finns kvar att vara det lilla turistcentret med en linbana upp till toppen av Teide. Jag ser på människorna runt omkring mig här i myllret av turistbussar. Den danska rockern med sin flickvän. Mannen som jag föreställer mig är John Goodman. Den tyska barnfamiljen. Det unga ryska paret. De spanska linbaneoperatörerna. Här där luften gör dem andfådda kommer de slåss för sina liv. De kommer försöka överleva på den mat som finns kvar i automaterna. I mitt inre ser jag hur ambulansföraren får panik, hur han försöker forcera natten med påslagna sirener. Hur han kraschar. I timmar kommer de andra höra sirenen och se ljuskäglorna som fortsätter tills bilbatteriet tar slut, långt efter att föraren förblött. Slutligen kommer de vandrande döda att ha tagit sig fram över stenlandskapet. Det enda man kommer kunna göra då är att retirera upp till toppen av berget, skåda ut över det massiva molntäcket som ligger likt en mjuk matta vid fötterna och invänta det bittra slutet.

[…]

28:e december. Hela dagen har molnen vällt ut över bergskammen, runnit ned för de branta sluttningarna. Mörka, regntunga, har de virvlat fram mot oss. I timmar har jag betraktat hur molnen skavts sönder mot klipporna, träden och husen tills ingenting finns kvar.

[…]

31:e december. Jag står vid de kapitel Ezra Pound skrev när han var tillfångatagen i Pisa. De förvirrade och antisemitiska kapitel som skrevs strax efter Salórepublikens kollaps. Allt förlorar sina konturer, skärpan försvinner. Jag slår ihop boken. New Directions, 1956. Köpt i Berkeley, jag kan fortfarande känna röklukten från den förre ägaren.

Den öppna balkongdörren släpper in ljudet från poolen. Jag hör Judy Garland sjunga. So, good morning, good morning. / Sunbeams will soon smile through. / Good morning, my darling to you.

Nya turister har kommit till hotellet. Det är en långsam vågrörelse som går genom huskropparna. Unga medelklassfamiljer. För att få stadga sträcker de sig tillbaka till 1950-talet. Det är mammorna som har hand om barnen. Männens vänskap är det som håller samman familjerna. De ser sina klagomål på servicen som självklara. Omgivningen finns till för dem och deras barn som en dag kommer att ärva sina positioner i klassamhället.

För dom finns inte kvinnan, hon som brände sig på jobbet men som nu står bakom bardisken för att hon inte har råd att inte stå till deras tjänst. Hotellets murar håller inte bara obehöriga ute, de håller även gästerna kvar. Det skapas en intern ekonomi som dränerar de omgivande byarna. De affärer och restauranger som finns utanför kan inte överleva. Att gå bortom hotellet är som att skaka om kalejdoskopets alla små bitar. Ner mot havet, precis bortom de gamla odlingsterasserna, finns ett permanent tältläger som inte syns från hotellets servering. På andra sidan ravinen finns ödetomter, halvfärdiga hus. Det är nu fem år sedan ekonomin kollapsade. Allt står på många sätt stilla. Jag kan se det som skulle bli ett tiovåningshotell men som nu är ett söndervittrande betongskelett i eftermiddagssolen. Frånvaron av politisk organisering är påtaglig. Mitt emot det lokala snabbköpet finns istället ett buddistiskt center inrymt på en obebyggd tomt. Bakom det som till det yttre ser ut som en lyxvilla, men som egentligen är ett avstannat bygge utan fönster, ser man spåren av illegala immigranter.

Nästan hundra år skiljer denna sista dag på året och bilden som ligger uppslagen på mitt skrivbord i Lund – bilden på de strejkande kyparna i Petrograd. Ett fotografi som togs under de trevande vårdagarna. Och det är här vi hittar skillnaden mot dagarna vi lever i nu. Kyparna krävde människovärde. De ville inte leva på nåder. De krävde då att dricks avskaffades. Något som idag ter sig som lika orealistiskt som att vi någonsin skulle kunna se något annat än denna otillräckliga borgerliga ekonomi som återigen skakar i sina konvulsioner.

Walter Benjamin hade rätt. Vår generations erfarenhet är att kapitalismen inte kommer dö en naturlig död.

* * *

Mattias Jeschko-Edberg, Lund, april 2014.

Novellen publicerades ursprungligen i Arbetaren, nr 15-16/2014.

Textinformation

Publicerat: 2014/04/21

Av:

Post Categories

Noveller