Zettel

Roseanne Barr

Min första bil var döpt efter henne. Roseanne Barr. En Jeep Cherokee från 1976. Under den korta tid som jag ägde bilen var den nära att dö flera gånger. Det var precis att jag lyckades hindra den från att glida ut över ett stup uppe i bergen bortom Crested Butte. En gång höll motorn på att börja brinna då en lös slang gjorde så att bensin sprutade ut över det varma motorblocket. Ett truligt monster som slutligen dog på I-25 i Denver.

Det finns en skönhet som det har tagit mig många år att uppskatta. Inför en baseballmatch mellan San Diego Padres och Cincinnati Reds hade Roseanne Barr blivit ombedd att sjunga dem amerikanska nationalsången. Framförandet var katastrofalt. Hennes sång var skrikig, hetsig och när hon var klar tog hon sig i skrevet och spottade i marken. På inspelningen hör man tydliga burop från en ilsken publik. Episoden fick så pass mycket uppmärksamhet i media att dåvarande president George Bush gick ut offentligt och kallade framförandet för skamligt.

Sedan har det varit tyst om Roseanne Barr, i nästan i ett och ett halvt decennium. Hennes liv har tagit henne bort från strålkastarljuset och nu för tiden bor hon på en gård på Hawaii med sin make. Detta är i sig ingenting konstigt, ingenting är konstant, framför allt inte i det hårda medialandskap där Barr blev berömd under 1980-talet.

Men det är just på grund av denna tystnad som jag blev förvånad när jag snubblade över en längre artikel av Roseanne Barr för New York Magazine. Fram träder en åldrad men fortfarande arg kvinna. Det som slog mig, och även gläder mig, är att bakom det vansinne som är hennes eget finns även ett starkt klassmedvetande. En politisk medvetenhet som var drivande samtidigt som det artikulerade det motstånd som finns:

Hollywood hates labour, and hates shows about labour worse than any other thing. And that’s why you won’t be seeing another Roseanne anytime soon. Instead, all over the tube, you will find enterprising, overmedicated, painted-up, capitalist whores claiming to be housewives.

Det är först nu som jag får bättre förståelse för det där katastrofala framträdandet i San Diego, 1990. Det var inte så mycket en uppvisning av ett sammanbrott som det faktiskt i någon mening var en politisk handling. En handling som krävde mod och som kostade. Att som kvinna ställa sig upp och inte vörda det som man förväntas att buga inför, för att sedan hänge sig åt ett skrevtagande som inte hör till ens kön, allt under direktsändning, det kräver ett mod och en dumdristighet som få av oss besitter, men som vi alla borde högakta.

* * *

Mattias Jeschko-Edberg, Lund, augusti 2015.

En kortare text som troligtvis publiceras i den kommande artikelsamlingen Och en konung trädde in i mörkret på Hazard & Palm Bokförlag.

Textinformation

Publicerat: 2015/08/08

Av:

Post Categories

Fackprosa